| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OVÄN ω3~vän2, m.||ig.; best. ovännen; pl. o-vänner.
1) om person (l. varelse) i förhållande till annan l. andra som han (resp. hon l. den) tycker illa om o. bär agg till l. hatar l. söker motarbeta l. skada; motsatt: vän; jfr FIENDE, MOTSTÅNDARE. Skaffa l. åsamka (i sht förr äv. göra) sig l. skaffa (förr äv. göra) ngn en ovän l. ovänner, äv. få (förr äv. göra sig) ngn till ovän. Vara, bli ovänner, äv. (ngt vard.) med försvagad bet.: vara resp. bli osams l. onda l. vreda l. förargade på varandra. De voro förbittrade l. de värsta (äv. stora) ovänner. G1R 1: 161 (1523). I skolen elska edhra owener. Mat. 5: 44 (NT 1526). Men thå menniskionar soffuo, kom hans owen, och sådde ogräss mit ibland hwetit. Därs. 13: 25. Porath Pal. Föret. 2 (1693; om djur). HT 1900, s. 78 (1713: stora). Linné Bref I. 2: 268 (1764: giöra sig ovänner). En oväldig Domare gör sig alla til ovänner. Kellgren (SVS) 5: 605 (1792). Hans yra, sjelfsvåldiga och djerfva uppförande gjorde honom många ovänner. Knorring Cous. 3: 3 (1834). Siwertz JoDr. 178 (1928). — jfr HUVUD-OVÄN. — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: Lån tin wän, och kreff tin owen. SvOrds. B 5 a (1604). Bättre sargad aff sin wän, än kyst aff sin owän. Grubb 71 (1665). Owännens onde ordh, drifwa en offta ifrån bordh. Törning 123 (1677). Bättre en uppenbar fiende, än en hemlig ovän. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i sådana uttr. som det har ovännen gjort l. ovännen har gjort ngt o. d., ss. beteckning för att ngns ovän (l. ovänner) uträttat l. åstadkommit ngt som länder en till skada l. förtret o. d. (Husbondens tjänare) sadhe til honom, Herre, sådde tu icke godha sädh j tin åker, hwadhan haffuer han tå ogrääs? Tå sadhe han til them, Thet haffuer owenen giordt. Mat. 13: 28 (Bib. 1541). Polhem Invent. 47 (1729). Aken Reseap. 354 (1746).
c) i uttr. vara l. bli o. d. ovän med (ngn gg äv. till) ngn (jfr 2), vara resp. komma osv. i sådant förhållande till ngn, att man är resp. blir osv. hans (l. hennes) ovän; äv. med försvagad bet.: vara resp. bli osv. osams med ngn; göra sig (till) ovän med ngn, gm sitt handlingssätt o. d. åstadkomma att man blir ovän med ngn resp. att man blir osams med ngn. VDAkt. 1713, nr 294. Göra sig till ovän med någon. Murberg FörslSAOB (1791). De äro ovänner till hvarandra. Ahlman (1872). (Han) vardt .. ovän med Venström i Liden. Hemberg ObanStig. 9 (1896). Jag (dvs. uppasserskan) har gjort mig ovän med hela personalen. Hellström Malmros 343 (1931).
d) (i religiöst spr.) om djävulen; jfr FIENDE 1 a. Columbus BiblW G 1 a (1674). Jesu, dig skie Takk og Heder, / At du slogst wår Owänn neder. Brask Sångl. 78 (1690); jfr Ps. 1937, 109: 5. Se, jag har givit eder makt att .. förtrampa all ovännens härsmakt. Luk. 10: 19 (Bib. 1917). jfr: Owenen som sådde, är dieffuulen. Mat. 13: 39 (Bib. 1541); jfr b.
e) (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.; särsk. dels om (abstrakt) ting i dess förhållande till person l. ting som det åsamkar skada l. vållar avbräck l. förtret o. d., dels om person i förhållande till (livlöst l. abstrakt) ting som han l. hon avskyr l. tycker illa om l. vartill han l. hon ställer sig avvisande, särsk. i uttr. ovän av (äv. till) ngt; jfr FIENDE 1 b. HärnösDP 1663, s. 47. De voro icke ovänner af skiämt och löje. Dalin Hist. 1: 281 (1747). Det bästa är icke ovän med det som är bra. Granlund Ordspr. (c. 1880). KrigVAH 1881, s. 208 (: till).
2) [specialanv. av 1] (numera nästan bl. i vitter stil) fientligt sinnat land l. folk o. d.; land l. folk med vilket man befinner sig i krig l. lever på spänd fot; krigsmakt l. truppstyrka som man i ett krig har till motpart; äv. om enskild person som under ett krig tillhör motparten l. står i dennas tjänst; fiende; äv. i uttr. ovän med ngn (jfr 1 c). Thet är icke nu på tijdhen att göre sig för monge owenner. G1R 15: 569 (1543; med syftning på danskarna); jfr 1. Svart Gensw. K 8 a (1558). Ett gladt hurra, ett högt hurra / För hvarje man, som kämpat bra, / Hvad helst han blef i lifvet än, / Vår ovän eller vän! Runeberg 2: 100 (1847). England var nu vän med Österrike och ej ovän med Ryssland. 2SAH 55: 327 (1878). Snoilsky 2: 66 (1881).
(1, 2) -SKARA. (ovän- 1881—1934. oväns- 1884 osv.) särsk. till 2: skara av fiender. Snoilsky 2: 33 (1881).
OVÄNINNA, f. (numera bl. tillf., skämts.) till 1: kvinnlig ovän. Wadman Saml. 2: 15 (1835). SDS 1945, nr 84, s. 19. —
OVÄNSKAP, r. l. m. (l. f.). [fsv. ovinskaper] till 1 (o. 2): förhållandet att vara ovänner l. fiender; förhållandet att tycka illa om o. bära agg till l. hata l. söka motarbeta l. skada ngn l. (med försvagad bet.) att vara osams (med ngn); ovänskaplig l. hatfull inställning; fientligt sinnelag; fiendskap; osämja. Stifta ovänskap mellan vänner. Fatta l. hysa ovänskap (e)mot l. till ngn. Leva l. råka i ovänskap med ngn; förr äv. hava l. få ovänskap (med ngn). Werldennas wenscap är gudz owenscap. Jak. 4: 4 (NT 1526). KOF II. 2: 67 (c. 1655: Hafwer). Peringskiöld Hkr. 1: 172 (1697: finge). (G. III) sökte hindra, att ovänskapen mellan Munck och Armfelt utbröt i öppen fejd. Tegnér Armfelt 1: 175 (1883). Efraim skall ej hysa avund mot Juda, och Juda icke ovänskap mot Efraim. Jes. 11: 13 (Bib. 1917). (†) (En av bondeståndet) badh att hans taal inthet måtte till owänskap (dvs. ovänligt l. illa) uptagas. RARP 4: 308 (1650). särsk. (†) i pl., konkretare, med tanke på olika fall av ovänskapliga förhållanden l. olika yttringar av ovänskap; stundom övergående i bet.: tvister l. trätor o. d. Verelius 194 (1681). Bælter JesuH 5: 832 (1759). Sjelfva våra små ovänskaper äro mig dyrbara. Thorild Bref 1: 39 (1781). Cavallin Herdam. 4: 243 (1857).
Spalt O 1717 band 19, 1951