Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OXHUVUD ωk3s~hɯ2vud l. ~huv2ud, n. (VinkällRSthm 1550 osv.) ((†) m. l. f. (i bet. II) Schroderus Urs. G 3 a (1626), RARP 15: 36 (1686)); best. -et; pl. = (TullbSthm 23/5 1557 osv.) l. -en (HovförtärSthm 1725, s. 2190, osv.) ((†) -ar (i bet. II) BoupptVäxjö 1744; -er (i bet. II) SthmStadsord. 1: 50 (1636), Rydqvist StatsekonBetr. 127 (1865); -hufvun (i bet. II) HovförtärSthm 1732, s. 2616, Wetterbergh KärlAff. 69 (1852: oxhufvuna, pl. best.)).
1) motsv. OXE 1: huvud av oxe l. annat nötkreatur; äv. kok. Valleria Hush. 7 (c. 1710). Soppa på oxhufvud. Hagdahl Kok. 146 (1879; rubrik). — särsk.
a) bild av oxhuvud; äv. herald. (Knut Kappes) skiölde merckie, som är ett svartt oxehuffvud. G1R 22: 297 (1551). AntT VII. 1: 21 (1883). Werner Korsvirk. 78 (1924).
b) (†) veter. oeg., om viss huvudform hos häst. Et för kort och trubbnosigt (huvud), hvilket man kallar ox-hufvud. Florman HästKänned. 68 (1794). Bure Häst. 10 (1821).
2) (vard.) motsv. OXE 2: dumbom; drummel; tölp. Schultze Ordb. 1843 (c. 1755). Hvarifrån skulle jag taga .. (de 600 dukaterna), du oxhufvud? Stiernstolpe DQ 4: 137 (1819). Landsm. XVIII. 8: 30 (1900; skolpojksuttryck fr. Nyköping).
II. [liksom ä. d. oxhoede, oxehofft, d. oxehoved, okshoft, t. oxhoft, av lt. l. holl. okshoofd, efter eng. hogshead med dialektiskt förstummat h- (se HOGSHÖFT)] (förr) större laggkärl, vanl. använt för våta varor; i sht ss. rymdmått för våta varor, särsk. vin, hållande från c. 70 till c. 90 kannor (dvs. 183 till 235 liter). VinkällRSthm 1550. 1 Oxehufwud Wijn. SthmStadsord. 1: 9 (1620). Öhl ett Oxhufde innehållandes 90 kannor. HovförtärSthm 1699 A, s. 2445. Oxhufvuden till Suurkohlens insÿltande. Därs. 1727, s. 2726. Falkman Mått 1: 323 (1884). 320 oxhuvuden socker. Renner Roberts GrönDam. 132 (1946; om förh. 1812). — jfr VIN-, ÖL-OXHUVUD.
-STAV; pl. -stäver, äv. -stävar l. -stavar. (-huvud- 1749—1758. -huvuds- 1746) jfr -kim. PH 3: 2255 (1746). PT 1758, nr 58, s. 4. —
Spalt O 1747 band 19, 1951