| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OÅR, n., förr äv. OÅRA, n.? (oåhra c. 1635—1639. oår (-åå-) 1555 osv.) [fsv. oar, oaran] år med felslagen skörd, missväxtår, hårdår, nödår; missväxt; motsatt: godår; äv. om år med ringa tillgång på djurföda; jfr o- 2. LPetri 1Post. I 1 b (1555). Då en snö, som kommer om hösten, förvandlar sig til is, .. då är det et oår för Lappen. Högström Lapm. 90 (1747). Väring Vint. 320 (1927). särsk. (mindre br.) i uttr. oår på (förr äv. uppå) ngt, missväxt på ngt. BtHforsH 1: 122 (1650: uppå). Oår på hö. Sommarin EkonL 1: 63 (1923).
OÅSKÅDLIG3~020. i sht filos. icke tillgänglig för åskådning, icke åskådlig. Leopold 4: 152 (c. 1820). GHT 1906, nr 289, s. 4. —
OÅTALT, p. adv. (†) opåtalt, utan klander l. protest. Att nyttie, bruke och behålle, oklandratt och oåtalt aff Hans Zarsche May:t. SvTr. V. 1: 249 (1617). BoupptSthm 16/4 1679, Bil. (1678). —
OÅTERGIVLIG3~0020. som icke kan återgivas; äv.: obeskrivlig. (Jag) tror .. Homer vara nästan oåtergiflig på vårt språk. 3SAH LVI. 3: 66 (1836). Med ett oåtergivligt behag. Östergren (1934). —
OÅTERGÄNGLIG. (-elig 1638. -lig 1791) (†) i fråga om överlåtelse l. besittning av ngt: som icke kan återgå (till ngn), evärdlig. Såsom oåtergängeligh ägendom. RP 7: 289 (1638). Murberg FörslSAOB (1791). —
OÅTERHÅLLBAR3~0020. som icke kan återhållas. SvLitTidn. 1820, sp. 625. Med oförsigtig, men oåterhållbar glädje. Almqvist Ekols. 2: 127 (1847). —
OÅTERHÅLLELIG. (-elig 1798—1853. -lig 1757) [fsv. oaterhaldeliker] (†) som icke kan hållas tillbaka; oemotståndlig. SvMerc. 2: 548 (1757). Ett välbehag, hvars yttringar, sparsamt och liksom oåterhålleligt frambrytande, intryckte sig desto djupare i gossens minne. Atterbom Minnest. 2: 169 (1853). —
OÅTERHÅLLEN3~0020, p. adj. icke återhållen l. tillbakahållen, ohejdad; oförbehållsam, oreserverad; numera bl. (föga br.) om uppträdande, sinnesstämning, tal, handling o. d., förr äv. om person. Murberg FörslSAOB (1791). (Italienarna voro) ej så vilda och oåterhållna som araberne. Wallin Bref 181 (1849). (De) stirra med vidöppna munnar och oåterhållen beundran. Edgren AmerSkönlit. 122 (1878). —
OÅTERHÅLLSAM3~0020 (oåterhå´llsam Weste). icke återhållsam; äv.: oförbehållsam. Murberg FörslSAOB (1791). Min egen förtjusning var lika oåterhållsam. Nerman Service Bluffm. 98 (1925).
OÅTERKALLAD3~0020, p. adj. (numera bl. tillf.) icke återkallad. Lind 1: 1731 (1749). Befallningen till Sheriferne förblef oåterkallad. 2SAH 8: 26 (1816). —
OÅTERKALLELIG 3~00200, adj.; adv. = (†, G1R 1: 86 (1523)), -a (†, G1R 1: 34 (1522)), -en (SP 1792, nr 202, s. 1, osv.), -t (Geijer I. 8: 517 (1837) osv.). [fsv. oaterkalleliker] som icke kan återkallas, som icke låter rubba sig, (orubbligt) bestämd, orygglig, definitiv, slutgiltig; ss. adv. stundom övergående i bet.: ohjälpligt. G1R 1: 34 (1522; adv.). Trollkarlen .. gaf .. sin fjerde och ”oåterkalleligen” sista representation. SöndN 1862, nr 8, s. 3. Jag svarade, att mitt beslut nu var oåterkalleligt. De Geer Minn. 2: 104 (1892). Nu hade hon blivit tjock, oåterkalleligen tjock. Siwertz Sel. 2: 222 (1920).
OÅTERVINNLIG3~0020. (-elig 1791—1911. -lig 1638 osv.) som icke kan återvinnas l. återfås. Schroderus Albert. 1: 49 (1638). Den oförgätliga och oåtervinneliga solskenstid, som (osv.). Lamm Oxenst. 100 (1911). —
OÅTERVÄNDANDE, p. adj. (†) = oåtervändelig. Så många oåterwändande och stadigt warande krig. Gustaf II Adolf 186 (1617). —
OÅTERVÄNDELIG, adj.; adv. = (Bullernæsius). [fsv. oatervändeliker] (†) oupphörlig, oavlåtlig, i-hållande, ständig, utan återvändo. At the måtte bekomma een oåtterwendeligh och ewigh wälfärd och saligheet. Svart Ähr. 77 (1560). (Människor som) hwadh Werldenne kiärdt är oåterwendelig effterjagha. Bullernæsius Lögn. 30 (1619). VDAkt. 1707, nr 732. —
OÅTFRÅGAD, p. adj. (†) oåtspord; särsk. i uttr. ngn oåtfrågad l. oåtfrågat. UppsDP 15/12 1595. Theras Föräldrom och Herrom oåtfråghade. L. Paulinus Gothus ThesCat. 61 (1631). (Biskoparna) sattes til stiften, stiften aldeles oåtfrågadt. Raimundius HistLiturg. 106 (1638). VDAkt. 1725, nr 314. —
OÅTFÖLJD3~02, p. adj. (numera föga br.) icke åtföljd, icke följd; äv. bildl.; förr äv. om norm o. d.: icke följd l. åtlydd. Murberg FörslSAOB (1791). Man bör .. ej föreställa sig, att stafbyggnadsprincipen varit .. alltid så oåtföljd som efter vårt närvarande bruk. 2SAH 1: 148 (1801). Hagberg Shaksp. 9: 224 (1850). —
OÅTKOMLIG3~020. (-komlig 1791 osv. -kommelig 1771—1872) icke åtkomlig.
1) som man icke kan komma (fram) till l. har mycket svårt att komma till. Landtmannen har ej ännu kunnat börja sina vinterkörslor, emedan skogarne äro ännu oåtkomliga. VexiöBl. 1842, nr 1, s. 1. En gnistrande stjärnehimmel med oåtkomliga världar. GHT 1895, nr 227 B, s. 1.
2) som man icke kan komma åt (med vissa åtgärder); som man icke kan nå (med tanken o. d.), onåbar, onåelig. Melin JesuL 2: 136 (1843). (Jag betraktade Gud) såsom den fördolde och för all mensklig tanke eller sträfvan oåtkomlige. Wikner Tank. 73 (1872). Berg Akust. 32 (1921). särsk. i fråga om angrepp o. d.: som man icke kan nå med sina vapen l. betvinga gm strid o. d. Lefrén Förel. 3: 198 (1817). Då .. (Torstenson) fann fienden oåtkomlig bakom marskländernas dammar, fortsatte han (osv.). Mankell Krigsm. 1: 189 (1865). Lagerlöf Holg. 2: 27 (1907).
3) om person: som man icke kan komma i nära andlig kontakt med; otillgänglig (se d. o. 8), sluten, reserverad. Sturzen-Becker 1: 31 (1861). Gellerstedt var .. på det hela rätt oåtkomlig, äfven för dem, som närmare kände honom. 3SAH 26: 41 (1914).
4) i uttr. oåtkomlig för ngt, som icke röner invärkan av ngt, okänslig (för ngt). Crusenstolpe Mor. 1: 78 (1840). Man ville en sanning, oåtkomlig för tviflets inkast. Rydberg Ath. 43 (1859); jfr 2 slutet. Han visade sig .. lika oåtkomlig för även det närgångnaste skämt som asbestplattan för elden. Hellström Malmros 42 (1931).
5) som man icke kan få tag i l. komma åt l. skaffa sig, oanskaffbar; särsk. i uttr. oåtkomlig för ngn, förr äv. ngn oåtkomlig; äv. bildl. DA 1771, nr 65, s. 1 (: mig oåtkommelig). Kött är en för honom (dvs. den böhmiske bonden) oåtkomlig artikel. Snellman Tyskl. 334 (1842). Hvad som .. för minnestecknaren är oåtkomligt, det är de intima smådrag, som (osv.). 3SAH 13: 42 (1898).
Avledn.: oåtkomlighet, r. l. f. särsk.
1) till 2: förhållande(t) att man icke kan komma åt l. nå (ngt). SvT 1852, nr 15, s. 4. Sjukdomens sannolika oåtkomlighet för konstens åtgärder. Hygiea 1856, s. 558.
2) till 3: otillgänglighet. Laurin Konsth. 61 (1900). Förnäm oåtkomlighet. Engström Milst. 54 (1929). —
OÅTSKILD3~02, p. adj. [fsv. oatskilder] (numera bl. tillf.)
1) icke åtskild; icke skild.
a) om personer: utan att skiljas från varandra. Ja lät osz, Astyanax, / Gå oåtskilde ne’r till nattens mörka Rijke. Gyllenborg Andr. E 2 a (1723). särsk. (†) oeg.: utan söndring. (Våra undersåtar skola betänka) huru rijksens ledemot sigh emällan fredligen, endrächtige, oåtskilde och hvar annan oskadelige blifva måtte. G1R 29: 560 (1560).
b) med sakligt huvudord: som icke är l. uppfattas ss. åtskild. Carl IX Cat. Ee 3 b (1604). I N. T. äro (begreppen) helig och oren icke .. oåtskilda, ej heller korrelata, utan motsatser. 2NF 11: 313 (1909).
2) (†) oavgjord. Almogen skeer vndertijden lijtenn rätt, och monge saker bliffue oåtskilde ståndendes. G1R 16: 677 (1544). —
OÅTSKILJAKTIG3~0020. (mindre br.) oskiljaktig. DA 1825, nr 55, s. 1. Den historiska känslan är .. (hos E. Burke) oåtskiljaktigt förenad med krafvet på att ”följa naturen”. Blanck GeijerGötDiktn. 298 (1918). —
OÅTSKILJBAR3~020 l. ~002. (mindre br.) icke möjlig att åtskilja, oskiljbar. Ljunggren Resa 188 (1871). En oåtskiljbar blandning af sång, musik och dans. Norrl. 3: 56 (1906). Östergren (1934). —
OÅTSKILJELIG3~0200, adj.; adv. = (†, Schroderus Os. 1: 770 (1635)), -a (†, Linc. (1640), Schultze Ordb. 4254 (c. 1755)), -en, (†, RA I. 1: 383 (1544), Schultze Ordb. 4254 (c. 1755)), -t. (o- 1544 osv. u- 1544. -skele- 1554. -skil- 1604—1729. -skilje- (-skil(e)ie-) 1544—1934. -skille- 1560—1734. — sg. n. -liget (-it) 1560—1635) [fsv. oatskililiker; jfr d. uadskillelig]
1) (mindre br.) som icke kan åtskiljas, oskiljaktig; oskiljbar. Oåtskiljelige Stallbrödher. Schroderus Os. III. 2: 217 (1635). Alla människor hafva af naturen en kärlek til sig sjelfva, hvilken är ifrån deras väsende oåtskiljelig. Nohrborg 167 (c. 1765). Östergren (1934). särsk. (†) om orddel: oskiljbar. Tiällmann Gr. 228 (1696).
2) (†) oupplösligt förenad, oupplöslig. Udi en fast och begrundet uåtskillielig enighet .. bliffve. RA I. 1: 382 (1544). Uthi thet evige och oåtskilielige Helige Trefaldigheetz, Gudz Faders, Sons och then Helige Andes nampn göre vij Gustaf .. vetterliget. G1R 29: 535 (1560). Aff Gudh och menniskio wardt een oåtskilieligh person. PErici Musæus 1: 53 a (1582). Gustaf III 1: 248 (1789).
3) (†) orubblig. Aname vi .. hans konglige Ma:tz unge lifsärfhärskaffter .. till .. Sverigis crones .. ärfvinger .. oigenkalleligen och oåtskillieligen på thet aller kreffteligeste. RA I. 1: 383 (1544).
4) (†) som icke gör ngn åtskillnad; som ges utan åtskillnad. Hwarföre måste jw störste Parten aff Menniskiorna blifwa bedragne igenom thet oåtskillelighe och prächtige Löfftet (av påven) om straffzens Lindring (i skärselden). Schroderus Os. III. 1: 31 (1635; lat. orig.: indifferentem).
5) (†) icke olik, likartad? Huru .. påver, biskoper (osv.) .. hafve then christelige församblingen här i verdenne förfölgdt både medh eld och andre oåttskelelige ohörlige piner. G1R 24: 385 (1554).
6) [förstärkning av åtskilliga (i bet.: flera); jfr o- 3] (†) i pl.: många. Ioen i Starbech trolofuade sigh en pigo, och sädan han henne intedh kunne bekomma och talte faderen till oåtskillelige gånger om bryllopztiden. ÄARäfst 5 (1596).
Avledn.: oåtskiljelighet, r. l. f. (knappast br.) till 1: oskiljbarhet. Schultze Ordb. 4254 (c. 1755). Slesvigs eviga oåtskiljelighet från Danmark. AB 1848, nr 146, s. 2. —
OÅTSPORD 3~02, p. adj. (o- (oo-) 1526 osv. u- (v-) 1540—1543) [fsv. oatspordher] icke åtspord l. tillfrågad. VDAkt. 1719, nr 196. Leopold förblef icke oåtspord vid våra nuvarande grundlagars utarbetning. 2SAH 35: 215 (1861). Rudbeck tillfrågades om mycket och yttrade sig äfven oåtspord om alt. Annerstedt Rudbeck Bref LV (1899). särsk. i den absoluta satsförkortningen ngn l. ngra (i direkt, förr äv. indirekt objektsform) oåtspord resp. oåtsporda, i sht förr äv. ngn l. ngra oåtsport, utan att tillfråga ngn resp. ngra, utan att höra sig för om ngns resp. ngras vilja l. mening. Sthaar edher för then schuldt icke tiil ath giöra ther nogher forandringh wthinnan oss ooaathspordha. G1R 3: 264 (1526). The hade bygdt mwr kring om theras stadh konungenom oåtspordt. OPetri Kr. 97 (c. 1540). (Lars) hade .. beslutit att, far oåtspord, flytta sina böcker till målarestugan. Rydberg Vap. 237 (1891). 90-talets länk sitter nog där den sitter, herrarna oåtsport. Heidenstam (1910) hos Norling Mänskl. 122. —
OÅTVARAD, p. adj. (†) icke tillsagd l. underrättad; i den absoluta satskonstruktionen ngn oåtvarat, utan att underrätta ngn. Effter bisp hans .. haffuer giffuedt sig her vtåff rijkit oss oåthuaradt. G1R 5: 29 (1528). Därs. 9: 161 (1534). —
OÅTVARNAD, p. adj. (†) icke varskodd l. varnad, ovarnad, utan föregående varning. (De) öfwerföllo och oåthwarnat wårt folck. Gustaf II Adolf 135 (1616). I förledne somars .. ähre dhe oåttvarnede öfverfaldne af Profossen. AOxenstierna 2: 377 (1620). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. i absoluta satsförkortningar: ngn oåtvarnat, ngra oåtvarnade, utan att förut varsko ngn resp. ngra. AOxenstierna 2: 149 (1613). (Kurfursten har) så malitiose handlat, att han Wennerne oåthwarnade .. trädt ifrån Wennerne och slagit sig till fienden. HSH 35: 40 (1635). Widekindi KrijgH 682 (1671). —
OÅTVARNING. (†) förhållandet att icke ha blivit varnad. (Ingen skall) sigh medh owetenheet eller oåtwarning .. hafwa at endtskylla. Stiernman Com. 1: 901 (1623). Därs. 5: 543 (1695). —
OÄDEL, förr äv. OÄDLA, adj. (oädel 1526 (: oedle; möjl. till oädla), 1587 osv. oädla, sg. obest. 1526—1582) [fsv. oädhla] icke ädel.
1) (†) om person: lågättad, av låg börd; av ringa härkomst; icke förnäm, ringa. Seer tu en behendugh man j sijn ärende, han .. skal icke stå in för the oedla. SalOrdspr. 22: 29 (öv. 1536; Bib. 1917: ringa män). (Muhammed) bleff född .. aff en Oädel och ringa Fader. Schroderus Os. 2: 187 (1635). En förmodad oädlare börd. LBÄ 29—31: 42 (1799). Meurman (1847). särsk.: icke adlig, ofrälse; motsatt: adlig; särsk. i förb. ädla och oädla, frälse o. ofrälse. G1R 3: 104 (1526). (Kristian II) togh swenskamen aff dagha j Stocholm bådhe andeliga och werlzliga, ädla och oedla. Därs. 8: 25 (1532). Kan en Adelsman genom ächtenskap göra en oädel Qwinna til adel, .. hwij skal (osv.). Muræus Arndt 4: 121 (1648). Thunberg Resa 2: 332 (1789; om förh. på Java).
3) (i skriftspr.) som icke ger ngt intryck av höghet l. utsökt smak; simpel. På hvad sätt skulle jag väcka henne? Det vanliga, ehuru litet oädla, att luggas, vore väl det naturligaste. Almqvist Skälln. 57 (1838). Operahusets enkla, något mattprofilerade, men icke oädla façad. Estlander KonstH 490 (1867). särsk. i fråga om språkligt uttryck, stilnivå o. d.: icke hög l. förnäm, obelevad, ofin, låg. Murberg FörslSAOB (1791). Olämpliga och oädla uttryck förekomma ej sällan (i breven). Hjärne DagDrabbn. VI (1882). Har man till exempel läst en sida Viktor Rydberg, synes gärna annan stil oädel och vanbördig. Vetterlund Skissbl. 203 (1914).
4) (i sht i fackspr.) som i utseende, beskaffenhet o. d. är l. anses vara underlägsen annat av samma slag; som är mindre väl utrustad l. organiserad; lågtstående; simpel. (Vi) göre oss lika med de oädlare djuren, hvilka gå alt förbi, som ej är dem smakeligt. VetAH 1750, s. 165. UtsädT 1895, s. 236 (om former av korn). Att den andra jonen är oädlare än väte. TMatFysKemi 1921—22, s. 240. särsk.
a) i fråga om djurras: som icke är av ädel l. god ras; särsk. om häst: icke fullblod. Wrangel HbHästv. 1055 (1886). Ahrenberg Infall 65 (1908; om hundras). Halfblodshäst kallas produkten af fullblodshingst och oädelt sto. 2NF 10: 1080 (1909).
b) om metall: som oxideras o. har större frändskap till andra ämnen (är mindre beständig) än de ”ädla” metallerna (guld, silver o. platina). Wallerius Min. 252 (1747). Guld eller silfver liknande arbeten af oädel metall. SFS 1901, nr 20, s. 1. Ju större frändskapen är till andra ämnen, desto oädlare är metallen. NoK 76: 29 (1927).
c) om mineral: som i motsats till någon närstående stenart l. varietet av sådan icke lämpar sig till smycken o. dyl. o. som därför icke betraktas ss. ädelsten. Nordenskiöld Vega 2: 424 (1881). Oädel topas. 2NF 22: 667 (1915). jfr: Och äre Steenar antingen Edle och Dyrbare, eller Gemeene och Oedle, som doch hafwa märckelighe kraffter. Forsius Min. 83 (c. 1613).
d) (†) bärgv. om gång: som icke för malm l. som gm sitt tillstötande försämrar malmen i en fyndighet; särsk. i uttr. oädel klyft. Bergv. 2: 611 (1752). Rinman (1789).
5) om person l. ngns sinnelag, avsikt, tanke, handling o. d.: moraliskt undermålig, ofin, låg; simpel. Thet är ju ganska nessligit och wahnhedersamt, at wara ädel af blodet, och oädel til sinnet. Sahlstedt Hoffart. 68 (1720). Min harm öfver den oädla Recensionen af Vublina i Stockholmsposten. 3SAH XXXIX. 2: 7 (1823). Oädla afsigter. Oscar I Straff 84 (1840). Ekelund Eleg. 12 (1903).
Avledn.: oädelhet, r. l. f. särsk.
1) (†) till 1: egenskapen att vara lågättad l. icke adlig l. av ringa stånd. Helsingius (1587). Ekblad 242 (1764).
2) till 3: brist på höghet, simpelhet. Rydberg Nakenh. 44 (1895). särsk. till 3 slutet. Uttryckets påstådda oädelhet. Leopold 6: 34 (1792).
3) till 5: brist på ädelhet i moraliskt hänseende; simpelhet. (Napoleons) svekfullhet och oädelhet. Forssell Stud. 1: 99 (1871, 1875). —
Spalt O 1753 band 19, 1951