| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PANG paŋ4, interj. o. sbst.1; ss. sbst. best. -et.
1) interj. betecknande en smäll l. knall l. ett brak; särsk. i fråga om knallen vid skottlossning; ss. sbst. (mera tillf.) om dylikt ljud. Nordforss (1805). När du hör pistolernas pang. Braun Dikt. 1: 112 (1837). ”Pang” — sa’ Grenander släppte mathemtaren i stenarna. Holmström Sa’ han 65 (1876). Pang, ljuder andra pipan, och .. haren slår en volt. Hemberg ObanStig. 217 (1896). Då small det ett pang på porten. SHasselblad hos Essén Än 138 (1921). Pang! där exploderade (motorn). Siwertz HemBab. 25 (1923).
2) [utvecklat ur 1] interj. betecknande en plötsligt inträffande händelse l. upptäckt l. en överraskning l. chock o. dyl. l. ett plötsligt beslut l. infall o. d. Pang! i ögonblicket var han sin väg. Nordforss (1805). ”Pang!” tänkte han, ”det var ett bra ämne att skrifva en dikt om. ..” Nyblom Minn. 2—3: 96 (1904). Händelserna (i en bok) måste komma pang! pang! Engström Äfv. 32 (1908). Kristligt folkeparti (finner sig) stå där med över 100,000 röster. .. Pang! GHT 1945, nr 236, s. 9.
2) (starkt vard.) tr.: krossa (i sht fönsterrutor); äv. allmännare: förstöra, spränga; stundom äv.: skjuta, ”knäppa”. Vi pangade två rutor (under ärtskjutningen). Åkerhielm Webster Fiende 109 (1927). Nu haren jag pangar! Stangenberg SkämtJaktd. 49 (1931). (N. N.) har pangat svensk samförståndspolitik. GbgMP 1947, nr 60, s. 4.
Särsk. förb. (till panga 1): panga till 10 4. (mera tillf.) intr.: smälla (plötsligt o. hårt). (Pojken kastade en hårdkramad snöboll.) Smack pangade det till! Lieberath Knekt. 35 (1914). —
Spalt P 122 band 19, 1952