| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PANTEON pan4teon, stundom äv. 302, n.; i best. anv. utan slutartikel.
1) om vissa bestämda byggnader; särsk.
b) namn på ett i Rom av M. Agrippa strax före Kristi födelse uppfört tämpel, som var helgat åt alla gudar (o. som sedermera förvandlats till en katolsk kyrka, där några av Italiens märkesmän äro begravna). Botin Hem. 2: 44 (1756). Hahr ArkitH 130 (1902). jfr Wennerdahl (1748; allmännare, med anslutning till a).
c) namn på en byggnad i Paris, som 1791 invigdes till en vilostad för avlidna framstående fransmän. Altén Reichardt BrParis 4: 142 (1805). SvUppslB (1934).
2) (i sht i högre stil) i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv. av 1. Almqvist AmH 2: 245 (1840). Theatren är på visst sätt ett konsternas pantheon, ty der förenas arkitektur, skulptur och målarekonst. SKN 1845, s. 268. — särsk.
a) (med prägel av fackspr.) boning l. samlingsplats för l. sammanfattningen av alla gudarna i en religion; gudavärld. Nilsson Ur. 2: 22 (1862). Solen hade .. en plats i Germanernas pantheon. AntT XII. 1: 29 (1891). Det babyloniska panteons rikedom. IllRelH 102 (1924). Rig 1936, s. 42.
b) om offentlig byggnad som utgör vilostad för l. är prydd med konstvärk föreställande (l. är helgad åt minnet av) avlidna förtjänta män o. kvinnor; minnestämpel. Rudbeck SvStäd. 1: 37 (1855). Minnen .. på grund af hvilka (Uppsala domkyrka) .. förtjänar namn af Sveriges Panteon. Schück o. Lundahl Lb. 1: 116 (1901). Langlet Ung. 355 (1934).
c) om sammanfattningen av l. den tänkta gemensamma boningen för de personer som vunnit oförgänglig berömmelse l. gjort sig evigt förtjänta om sitt land l. mänskligheten; äv. i andra närstående anv.; särsk. i sådana uttr. som historiens, minnets, odödlighetens, ärans panteon. Wallin Vitt. 2: 159 (1837). Att äfven den namnlöse kan skapa sig .. ett rum i fäderneslandets pantheon. 2SAH 36: 82 (1862). Världslitteraturens panteon. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 252 (1899). Hildén Michajlovič När 144 (1933).
Spalt P 167 band 19, 1952