Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAPE pa3pe2, m., förr äv. PAP, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar, stundom -er32 l. 40.
Ordformer
(pap 1746. papar, pl. 1746 osv. pape 1919 osv. paper, pl. c. 1765—1919)
Etymologi
[fsv. pape, klerk, andlig; jfr isl. papar, pl. (i bet. 2); av mlt. pape (motsv. t. pfaffe), liksom ry. pop av gr. παπᾶς, eg.: fader, lägre präst; jfr PAPA, sbst.1]
1) (†) (nedsättande benämning på) person tillhörande det andliga ståndet; särsk. om katolsk präst; äv. om hednisk präst; äv. ss. nedsättande benämning på studerande. Reinius Journ. 45 (1746). (Matroserna retade) djeknarna och gymnasisterna (i Linköping), dem de, för sina merändels grå kappors skuld, kallade gråmunkar eller paper. Nyrén Charakt. 87 (c. 1765). (Hottentotternas) Papar eller Offerpräster. Wallenberg (SVS) 1: 257 (1771).
2) (i historiska framställningar) benämning på iriska kristna (eremiter) som bodde på Island före landnamstiden; i sht i pl. Hildebrand Isl. 5 (1883). Hedberg Gunnarsson Fost. 312 (1919). Ymer 1927, s. 56.

 

Spalt P 173 band 19, 1952

Webbansvarig