Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAPUA pa4pɯa, äv. papɯ4a, m.||ig.; best. -an; pl. = (NF (1888), SvUppslB 20: 565 (1934)) l. (vanl.) papuas (Thomée Berghaus 2: 14 (1850) osv.), äv. (föga br.) papuaer1040 l. 4010 (NF (1888), PT 1897, nr 191, s. 3, LoW (1911)) l. (äv. att hänföra till sg. papu) papuer401 l. 040 (Dalman ÅrsbVetA 1826, 3: 5, LoW (1911)); förr äv. PAPU, m.||ig.; pl. papus (Stiernstolpe Ballenstedt 2: 45 (1820), Retzius EthnolSkr. 214 (1856)) l. papuer (se ovan).
Ordformer
(papu 1820—1856. papua 1850 (: Papuas, pl.), 1888 (: papua, pl.), 1891 osv.)
Etymologi
[jfr t. papua; av malajiskt urspr.]
individ av en på Nya Guinea o. en del angränsande öar boende folkstam. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 115 (1820). Många stammar af dessa australnegrer eller såkallade papuer uppföra sina bostäder öfver vatten på pålar. Retzius EthnolSkr. 208 (1856). Melanesier och papua. SvUppslB 20: 565 (1934).
Ssgr: PAPUA-GOSSE. Rig 1922, s. 53. —
-NEGER. äldre benämning på papua. SAOL (1900). Bergman JoH 71 (1926). —
-SPRÅK. Papuaspråken äro föga kända. 2NF 21: 3 (1914). —
-STAM. Vollmer Menn. 255 (1864). Fatab. 1927, s. 195.

 

Spalt P 199 band 19, 1952

Webbansvarig