Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PARLÖR parlö4r l. -œ4r, i bet. 1, 2 m.||ig., i bet. 3 r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -leur)
Etymologi
[jfr d. parlør (i bet. 1—3); av fr. parleur, pratmakare, talare m. m.; till PARLERA]
1) (†) person som gärna pratar, pratmakare; talare. Swedberg Schibb. 288 (1716). (På riddarhuset var) hr Gripenstedt .. en af husets ledigaste och blomsterrikaste parleurer. Hellberg Samtida 7: 45 (1872). jfr Lysander Almqvist 204 (1878).
2) (†) vid universitet: (utländsk) lärare i ngt främmande levande språk. LdVBl. 1782, s. 62. Att Parleuren Broland må .. så länge han tillhandagår academiska ungdomen såsom Fransysk Parleur, åtnjuta 100 R:dr B:co årligen. SKN 1843, s. 55.
3) praktisk handbok i ett främmande språk, innehållande huvudsakligen (ofta i sakgrupper ordnade) gängse (ord o.) fraser (o. dialoger) med översättning, samtalsordbok; ofta liktydigt med: parlörlexikon. Tysk och fransysk parlör. (1820; boktitel). SvD(B) 1949, nr 85, s. 5.
Ssg: (jfr 3) PARLÖR-LEXIKON. litet (turist)-lexikon med (stundom i sakgrupper ordnade) gängse ord (o. fraser) med översättning. Svensktfranskt parlörlexikon. Vallström (1885; boktitel).

 

Spalt P 310 band 19, 1952

Webbansvarig