| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PAROM (pa`rom Weste; pàråmm Dalin), adv. o. oböjl. adj.
(†)
I. adv.: parvis. 1Mos. 7: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: två och två). (”Kyrkosparvarna”) Skåcka sig intet, utan visa sig mäst parom. Broman Glys. 3: 454 (c. 1740). Er alla parum nu i processionen ställen! Almqvist Amor. 157 (1822, 1839). Dalin (1855; angivet ss. ”gam.”). särsk. i uttr. parom och parom [fsv. parum ok parum] l. parom, parom. Botvidi Brudpr. 34 (1620, 1634). (Gäddorna samlas till lek) skocketals, och af lika storlek, parom och parom. Broman Glys. 3: 590 (c. 1740). Parum, parum: herre och dam. Almqvist Törnr. 3: 169 (1850).
II. ss. adj. med pluralt huvudord: utgörande ett par, som passa l. höra ihop. Iag behöfwer altid twenne (hästar), som ähro parom, af sådane Färgor lefwerbruna el(le)r Röda. ÅgerupArk. Brev 30/3 1698. Parom skor. Widegren (1788).
Spalt P 320 band 19, 1952