Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PAROXYSM par1oksys4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Tidigast användes den (stundom kasusböjda) latinska formen paroxysmus, paroxismus. Baazius Upp. 6 b (1629: paroxysmum). Gadelius Tro 1: 169 (i handl. fr. 1676: Paroxysmo). Pfeiffer (1837). Jfr Hiärne Suurbr. 171 (1680: paroxysmos, pl.).
1) med. anfallsvis uppträdande stegring av ett sjukdomssymtom till största intensitet. VetAH 1747, s. 116. Därs. 1762, s. 14 (av gikt). Rosenstein BarnSj. 250 (1764; av kikhosta). Tilstånd för (den sinnessjuke) .. at .. få inrymme i Länets Hospital medan de svåraste paroxysmer påstå. VDAkt. 1782, nr 328. I andags frossor, som äro elaka .. kan paroxysmen säkrast motas med denna Kina. VetAH 1800, s. 285. TJäg. 1833, s. 734 (av fallandesot). Löwegren Hippokr. 1: 112 (1909). jfr HOST-PAROXYSM.
2) mer l. mindre bildl., om våldsamt (känslo)utbrott o. d.; särsk. om våldsamt (o. krampaktigt) gråt- l. skrattanfall; förr äv. allmännare: raptus, anfall (se ANFALL, sbst.1 3 b). JGOxenstierna Dagb. 11 (1769). Frans I. som .. hade sina paroxysmer af förföljelse-anda. LBÄ 23—24: 51 (1799). En paroxysm af så omåttligt skratt, att grefvinnan höll på att bli stött. Bremer Nina 632 (1835). Hon fick hastigt en paroxysm af ånger. Carlén Klein 153 (1838). Humanistens eviga dilemma bland politikens paroxysmer. 3SAH LX. 1: 9 (1949). jfr GLÄDJE-, GRÅT-, SKRATT-PAROXYSM.
Spalt P 321 band 19, 1952