Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PASKILL paskil4, r. l. m. (RA I. 4: 817 (1598) osv.), äv. (numera bl. ngn gg, i sht arkaiserande) n. (VästeråsDP 6/6 1620, SvHumFörbSkr. 33: 48 (1923)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er (SUFinlH 1: 359 (1602) osv.), ss. n. äv. = (Widekindi KrijgH 465 (1671), Annerstedt UUH II. 2: 407 (1909; om ä. förh.)); förr äv. PASKVILLA, f.; pl. -or (L. Paulinus Gothus MonPac. 869 (1628)).
Ordformer
(pars- 1733, 1754. pas- 1598 osv. pass- (-sz-) 1602—1755. passe- 1676. -kil 1836. -kill 1805 (möjl. normaliserat), 1816 osv. -kvill 1894—1936. -quel 1649. -quil 1598. -qvill (-u-, -lle) 1602—1864. -qwilla (-u-) 1628 (: Pasqwillor, pl.)—c. 1635)
Etymologi
[jfr t. pasquill, ä. fr. pasquille, it. pasquillo; till it. Pasquino, namn på en staty i Rom på vilken man brukade fästa lappar med anonyma skriverier. — Jfr PASKINAD]
(i sht om ä. förh.) (vanl. anonym(t) mindre) skrift l. flygblad o. d. (äv. tidningsartikel l. dikt l. anslag o. d.) som på ett satiriskt l. hätskt l. infamt o. ärerörigt sätt uttrycker missnöje l. kritik; pamflett, smädeskrift, nidskrift; äv.: skandalartikel. En ondh, arglistig pasquil. RA I. 4: 817 (1598). Att han .. hadhe slaghit up ett Pasquill på Rådstuffue dören. VästeråsDP 6/6 1620. Dett pasqvil som .. är aff en okänd student skrivit och 2 exemplar inkastade för .. Unonio och Liung när de skulle publice läsa. Rudbeck Bref 11 (1662). Lysander RomLittH 240 (1858; om dikter). Rydberg 8: 243 (1874; om teaterpjäs). 3SAH 2: 234 (1887; om tidningsartiklar). SvHumFörbSkr. 33: 48 (1923). — jfr DAG-PASKILL. — särsk.
a) (†) i uttr. paskill på l. över ngn l. ngt, smädeskrift osv. avseende ngn l. ngt. OxBr. 10: 249 (1618: opå). Ett paskill öfver Biskopsvalet. Hjärne DagDrabbn. 189 (i handl. fr. 1805). Almkvist Turgenjef 9: 101 (1887: öfver).
b) (†) närmande sig l. övergående i bet.: ärekränkning (i tal l. skrift), skamligt förtal, smädande, smädelse (jfr c). Pasquillet var så groft och så illa anstaltat at det af flere genast uptäcktes. FoU 2: 262 (1792). Ett skämt, som här och der urartade till rent paskill. Sturzen-Becker 1: 9 (1845, 1861). jfr Dalin Arg. 1: 35 (1733, 1754).
c) (†) bildl., om person, närmande sig bet.: förolämpning l. hån (mot ngt); jfr b. Stenhammar 149 (1794). Skall .. (en lastbar andlig lärare) kunna uppträda i Lärostolen, utan att stå der, som ett pasquill emot Religionen? LBÄ 39—41: 38 (1800).
Ssgr: A (i sht om ä. förh.): PASKILL-ARTAD, p. adj. SvLitTidn. 1819, sp. 364. —
-FÖRFATTARE. —
-MAKARE. (†) paskillant. Nordberg C12 1: 853 (1740). Sparre Findl. 1: 177 (1835). —
-SEDEL. (†) om flygblad l. anslag l. dyl. som utgör en paskill. Att studenterne hafwa .. kastat uth pasquill zedler om honom. ConsAcAboP 5: 47 (1680). PH 5: 3070 (1751). —
-SKRIVARE. —
-VIS, adv. (†) i l. i form av en paskill. ConsEcclAboP 58 (1657). —
-VISA, f. (†) nidvisa. Verelius 181 (1681).
B (†): PASKILLE-SKRIBENT. paskillant. HH 20: 368 (c. 1640).
Avledn. (i sht om ä. förh.): PASKILLAKTIG, adj. (tillf.) jfr paskill-artad. Porthan BrCalonius 572 (1799). —
PASKILLANT104, m.||(ig.). (-ski- 1810 osv. -skvi- 1900—1936. -sqvi- 1631—1916) [jfr t. o. eng. pasquillant; möjl. delvis till paskillera] person som skriver paskiller (o. därigm skandaliserar ngn), (anonym) nidskrivare, pamflettist. L. Paulinus Gothus ThesCat. 108 (1631). Då han såsom En pasqvillant mig och min hustru för oenig sammanlefnad owettigt angif(v)er. VDAkt. 1708, nr 119. Holmberg Goldschmidt Kärleksh. XI (1928). —
PASKILLANT, adj. [jfr eng. pasquillant; möjl. delvis till paskillera] (†) som har avseende på l. påminner om l. hör hemma i paskiller; som är en paskill. SP 1778, s. 51. CFDahlgren (1828) hos Thomander TankLöj. 169. —
PASKILLERA, v. [jfr t. pasquillieren] (†) skriva paskiller (o. därigm skandalisera ngn); vara satirisk l. smädlig (i skrift). Wollimhaus Ind. (1652). ConsAcAboP 5: 288 (1682). Meurman (1847). jfr Högberg Vred. 2: 185 (1906).

 

Spalt P 371 band 19, 1952

Webbansvarig