| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PATOIS pat1ωa4 (med kort a), äv. 302, r. l. m. (SvLitTidn. 1816, sp. 701 (: småstads patois), osv.) ((†) n. SvLitTidn. 1818, sp. 518, Geijer I. 1: 195 (1845)); best. (tillf.) patoisen pat1ωan4, äv. 302.
dialekt, folkmål, landsmål; stundom: rotvälska, rådbråkat språk; numera nästan bl. om romansk dialekt l. om språkart för vilken ett romanskt språk ligger till grund. Språket (i Nordnorge kallar) .. man i städerna .. Bondesprog och .. betraktar (det) som ett blott patois. SvLitTidn. 1818, sp. 518. Vid den tid, då det italienska språket utvecklade sig från en patois till litteraturspråk. Schück Shaksp. 1: 386 (1916). Ymer 1918, s. 194. — jfr SMÅSTADS-PATOIS.
Spalt P 479 band 19, 1952