Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PEKORAL pe1kora4l l. pek1-, l. -år- l. -ωr-, n.; best. -et; pl. =, äv. -er l. -ier10400 l. —302; äv. PEKORALE –a3le2, äv. –a4le (– -ále Dalin), n.; best. -t; pl. -alier (Muntergöken (1844; i boktiteln) osv.) l. (med lat. böjn.-änd.) -alia (Calonius Bref 187 (1796) osv.), äv. (föga br.) -alen (Östergren (1934)).
Ordformer
(äv. pec-. -al 1889 osv. -ale 1845 osv. -alia, pl. 1796 osv. -alier, pl. 1844 osv.)
Etymologi
[av nylat. pecorale, substantiverat n. av lat. pecoralis (se PEKORAL, adj.)]
skrift (l. tal o. d., förr äv. handling) som utmärkes av (ovanlig l. nötaktig) dumhet (o. enfald) o. som därigm oavsiktligt gör ett löjligt intryck; ofta om dylik skrift osv. som använder högstämda ord o. fraser utan motsvarande innehåll; ngn gg äv. bildl., om dum o. löjeväckande person. Om Bror samlar pecoralia i den vägen, då kunna .. (Lybeckers arbeten) förtjena sitt rum i den slags collection. Calonius Bref 187 (1796). Har Du sett Bergfalks programm till Festen? Ett rigtigt pecorale, så till språk, som innehåll! 3SAH XXXVIII. 2: 148 (1852). Dalin (1855; äv. om handling). Ett fullödigt pekoral är en stor sällsynthet. Strandberg Pegas 12 (1943). GHT 1945, nr 90, s. 9 (om person). — Anm. I vard. l. slangfärgat språk användes i samma bet. äv. pek, sbst.4, n.; best. -et; pl. =. Gaudeamus 1928, nr 9—10, s. 3. Stolpe Järnbr. 406 (1933).
Ssgr: PEKORAL-, äv. (i sht ngt ålderdomligt) PEKORALIE-ARBETE~020. (numera bl. tillf.) arbete (se d. o. 11 c) som utgör ett pekoral. Sjöberg SthmHeml. 231 (1844). —
-ARTAD, p. adj. Pekoralartade tal. Lidforss Fragm. 171 (1904). —
-FÖRFATTARE. jfr pekoralist. WoJ (1891). —
-LITTERATUR. jfr -arbete. Östergren (1934). —
-MÄSSIG. Pekoralmässig gymnasistpoesi. Östergren (1934). —
-SAMLING. konkret. Leijonhufvud Minnesant. 274 (1840). —
-SKRIVARE. (mera tillf.) jfr -författare. Eichhorn Stud. 3: 26 (1881). —
-STIL. pekoralistisk stil. SD(L) 1904, nr 309, s. 5.
Avledn.: PEKORALISK, adj. (föga br.) pekoralistisk; jfr pekoral, adj. Wrangel Dikten 287 (1912). —
PEKORALISM1004, äv. 0104, r. l. m. [till pekoral o. pekoralist] egenskapen att vara pekoralistisk; ofta konkretare, om pekoralistiskt skrivsätt o. d. Ahnfelt StudM 2: 287 (1857). SvD(B) 1943, nr 313, s. 14 (konkretare). —
PEKORALIST1004, äv. 0104, m.||ig. upphovsman till pekoral; vanl. om pekoralförfattare. BL 23: 282 (1857). Warburg Rydbg 1: 108 (1900; om talare). Den bekanta pekoralisten Haqvin Bager. 3SAH LV. 1: 119 (1944). —
PEKORALISTISK10040, äv. 01040, adj. [jfr pekoralism, pekoralist] som har de för ett pekoral (l. för en pekoralist) utmärkande egenskaperna; som utgör ett pekoral. Levertin 10: 138 (1904). GHT 1947, nr 273, s. 5 (om film).

 

Spalt P 551 band 19, 1952

Webbansvarig