Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PEREGRINANT, m.||(ig.); pl. -er.
Etymologi
[jfr fr. pérégrinant; av lat. peregrinans (gen. -antis), p. pr. av peregrinari (se PEREGRINERA)]
(†) resenär; pilgrim. De Christne peregrinanter. HSH 3: 151 (1693). De lärde Peregrinanterne skola i synnerhet fästa sit ögnamärke på natural-historien. GbgMag. 1760, s. 150. —

 

Spalt P 639 band 20, 1952

Webbansvarig