| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PERFEKTIBEL pær1fäkti4bel l. pär1-, l. -fekt-, adj. -ble, -bla; -blare.
(med prägel av fackspr.) som kan fullkomnas, möjlig att förbättra, utvecklingsduglig; i sht om människonaturen, mänskliga egenskaper o. d. LittT 1797, s. 93. Perfektibla måste vi alla vara. Topelius 23: 151 (1877).
PERFEKTIBILITET, r. l. f. (-ité 1797. -itet 1782 osv.) [jfr t. perfektibilität, eng. perfectibility, fr. perfectibilité] (i sht filos.) möjlighet l. förmåga att mer o. mer förädlas o. fullkomnas, utvecklingsduglighet, utvecklingsförmåga; äv.: fullkomning; företrädesvis i fråga om människonaturen, mänskliga egenskaper o. d.; äv. i fråga om enskild person, institution, lärosystem, konstart o. d. Människans perfectibilitet. Boëthius Sedol. 35 (1782). För spånadens perfektibilitet har fordrats en följd af redskapsförvandlingar. Järta 2: 501 (1828). Det är vanskligt att söka utröna, huru långt .. (Kellgren) kunde hafva nått med sin utomordentliga perfektibilitet. Sylwan Kellgren 205 (1912). 2NF 25: 978 (1917).
Spalt P 643 band 20, 1952