Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PERFID pærfi4d l. pär-, adj. -are; n. o. adv. (knappast br.) -itt -it4 (SAOL (1900: perfidt), SvD(A) 1917, nr 274 A, s. 8 (: perfidt), Östergren (1934; sälls.)), äv. -it -i4t (LoW (1911), OrdförtSvSpr. (1916)).
Ordformer
(förr äv. perfide)
Etymologi
[jfr t. perfid(e); av fr. perfide, av lat. perfidus, trolös, av per-, i nekande l. upphävande bet., o. fidus, tillförlitlig, l. till uttr. per fidem, eg.: utanför troheten, till per (jfr gr. πέρα, bortom, ävensom PER, prep.) o. fides, trohet (se FIDES)]
trolös, svekfull, falsk; lömsk; numera vanl.: gemen, nedrig; särsk. om person l. om handlingssätt, grundsats, tanke, syfte o. d. HSH 7: 203 (c. 1800). (Hon) erkände .. sig ha varit perfide emot Amalia. Silfverstolpe Mem. 4: 63 (1826). Den perfida och intrigfulla .. anda, hvilken efter freden i Utrecht gjorde sitt intåg i politiken. Stavenow Frihetst. 12 (1898). Linder Tid. 267 (1924). Lindström Vindsröjn. 130 (1939). — särsk. om framställningssätt, påstående o. d.; ofta: som förvränger l. fördöljer fakta i avsikt att låta ngn l. ngt framstå i en falsk dager. Bolin Statsl. 1: 36 (1868). En ren och skär lögn hade varit att föredraga framför denna perfida framställning. SvD(A) 1927, nr 151, s. 24. —

 

Spalt P 646 band 20, 1952

Webbansvarig