Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PERKEL pær3kel2 l. pär3-, stundom äv. 40 (pä`rrk’l Dalin) m.; i best. anv. numera utan slutartikel ((†) -n CIHallman 276 (1778), LoW 310 (1911)); l. (numera i sht, mera tillf., i av finskan direkt påvärkat spr.) PERKELE pær4kele l. pär4-, äv. 302, m.; i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(perchel 1641. perchil c. 1685. perkel (pär-) c. 1695 osv. perkele (pär-, -älä) 1851—1927. perkilä 1800 (om fin. förh.). pärkale 1908)
Etymologi
[sv. dial. perkel, pärkil m. m.; av fin. perkele (perkel, perkale), djävul(en)]
(numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) djävulen, fan, hin. Moræus Schonæus 442 (c. 1685). Perkel sjelf hade fallit på det oråd att blanda sig i Chicots affärer. Berg Dumas Fyratiofem 1: 230 (1847). Han (var) .. övertygad om att det var perkel han sällskapat med. HågkLivsintr. 9: 106 (1928). — särsk. i bedyranden, svordomar, eder o. d. Jagh giffuer domaren .. perchel. Hall KultInt. 98 (i handl. fr. 1641). Se efter djuren! för annars så skall perkel ta dig. Wetterbergh Kapellpr. 28 (1849). Satan! Pärkele! Nordström Borg. 249 (1909). Väring Vint. 187 (1927).
Avledn.: PERKLA, v. (i Finl., mindre br.) eg.: säga l. ropa ordet perkele; svära; jfr djävla I 1. Ahrenberg Bild. 90 (1895). Perklande hyrkuskar. Mattsson VSkr. 1: 175 (c. 1910).

 

Spalt P 671 band 20, 1952

Webbansvarig