perkutör | SAOB

Publicerad 1952

PERKUTÖR, r. l. m.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[av fr. percuteur; till PERKUTERA]

(†) med.

1) instrument använt vid krossning av stenar i urinblåsan. Svalin Ordl. (1847). 3NF 9: 983 (1928).

2) finger l. hammare l. dyl. varmed man knackar vid perkussion; jfr PERKUSSIONS-HAMMARE. Petersson FysUnders. 28 (1908).

Spalt P 673 band 20, 1952

Webbansvarig