Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIKÖR pikö4r l. -œ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(pikör 1873 osv. piqueur (-queuer) 1776—1880)
Etymologi
[jfr t. pikör, eng. piqueur; av fr. piqueur (i bet. 2 o. 3), till piquer (se PIKERA); för bet. 1 synes direkt motsvarighet i fr. saknas (jfr i denna bet. fr. piquier, ä. fr. piquenaire)]
1) (†) pikenerare. Eberhardt AllmH 3: 427 (1776). KrigVAT 1838, s. 328.
2) (förr) tjänare som till häst åtföljde en förnäm persons vagn ss. för- l. efterridare. Pfeiffer (1837). Ahnfelt HofvLif 2: 87 (1880). Deras Majestäters vagn åtföljdes af två pikörer. PT 1912, nr 162 A, s. 2.
3) (numera bl. om utländska förh.) jäg. person som vid jaktridning (parforcejakt) biträder mastern o. har hand om jakthundarna. Tersmeden Mem. 1: 228 (c. 1780). Pikörerna hade redan uppspanat hjorten med sina ledhundar. UB 3: 477 (1873). Hellström Kärlek 394 (1942).

 

Spalt P 832 band 20, 1953

Webbansvarig