| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PINGLA piŋ3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (liten) bjällra; äv. ngn gg om (liten) skälla. SvFolks. 98 (1844). Skällkons skälla, getens pingla. Strindberg Kronbr. 11 (1902). En bagarsläde .. förspänd med häst, hvars pingla .. (den omkullstötte pojken) ej hört. Nyblom Minn. 1: 16 (1904). Skällkons förrädiska pingla. TurÅ 1942, s. 329.
2) (vard.) allmännare: ringklocka; klocka. Adelsköld Dagsv. 2: 418 (1900). Vår skola var .. så fattig, att hon saknade den annars i skolorna vanliga pinglan, varmed barnen kallades samman. Vesterlund Skolm. 21 (1924). Blomberg MolnBröd. 7 (1932; om dörrklocka). särsk.
a) (enst.) nedsättande, om kyrkklocka. ”Jag gitter icke höra / Pinglornas olåt i Sätuna by” (säger jätten). Afzelius Sag. 2: 106 (1840).
Spalt P 883 band 20, 1953