pingpong | SAOB

Publicerad 1953

PINGPONG piŋ3~poŋ2 l. 32, r.; best. (mera tillf.) -en.

Ordformer

(ofta skrivet ping-pong)

Etymologi

[jfr t. pingpong; av eng. ping-pong (varav äv. fr. ping-pong), ljudhärmande bildning efterliknande de ljud som uppkomma, då bollarna träffas av racketen; jfr PING]

sport. ett slags miniatyrtennisspel, spelat med celluloidbollar o. små racketar på ett bord, över vars mitt ett lågt nät är spänt, bordtennis. Puck 1902, nr 14, s. 6. 14BästStudNov. 141 (1929). — Anm. Vard. användes stundom kortformen pingis. Fogelström Vakna 15 (1949).

Ssgr (sport.): PINGPONG-BOLL. —

-BORD. —

-KLUBB. jfr klubb, sbst.2 1. SDS 1925, nr 92, s. 16. —

-LAG, n. lag av pingpongspelare. SvD(A) 1930, nr 15, s. 12. —

-MATCH. SvD(A) 1926, nr 7, s. 10. —

-MÄSTARE. jfr mästare 7 slutet. —

-MÄSTERSKAP~102. jfr mästerskap 3. —

-NÄT. —

-RACKET. —

-SALONG. lokal för pingpongspel. —

-SPEL.

1) abstr. 2NF 3: 1025 (1905).