pion | SAOB

Publicerad 1953

PION, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[av fr. pion, schackbonde, bricka i damspel; eg.: fotgängare l. fotsoldat; etymologiskt identiskt med PEON, sbst.1 — Jfr PIONJÄR, sbst., PIONNERA]

(†) bonde (i schackspel). Königstedt Schacksp. 31 (1771). Ödmann StrSaml. 3: 16 (1788). Pfeiffer (1837).

Spalt P 907 band 20, 1953

Webbansvarig