Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PIPPA pip3a2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or (Dalin (1855)) ((†) -er Lindqvist Herr. 308 (1917)).
1) (i vissa trakter, starkt vard. l. bygdemålsfärgat) (huvud)lus. Jag fann en pippa (i håret). SvFolks. 1: 353 (1849). Dalin (1855; ”i barnspråket”). Krusenstjerna Pahlen 2: 138 (1930).
2) (†) ss. smeksamt tilltalsord till en kvinna som liknas vid en fågel. Flyg bort pippa till en liten Bur Kjöp dig en liten gård. Min lilla Pippa pippla intet med din lilla tunga. Ehrensvärd Brev 2: 227 (1798).
Spalt P 940 band 20, 1953