Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIPPLIG pip3lig2, förr äv. PEPPLIG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(pepl- 1851—1889. peppl- 1857. pippl- 1827 osv.)
Etymologi
[sv. dial. piplig, pepplig, kinkig, gnällig; jfr sv. dial. pippla, peppla, pjunkig l. nyckfull flicka l. kvinna, nippertippa; sannol. till PIPPLA, v.1]
(i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat)
1) svag, (löjligt) ömtålig, sjåpig, pjunkig, veklig. Atterbom LÖ 2: 7 (1827). Jag är .. ingen pipplig pjunker — jag kan arbeta när jag vill arbeta. Wetterbergh GNord 29 (1862). Martinson Kvinn. 192 (1933). VeckoJ 1947, nr 7, s. 25. särsk. (tillf.) i uttr. det är pippligt med ngt, det är komiskt ömtåligt med ngt. VeckoJ 1947, nr 39, s. 27.
2) närmande sig l. övergående i bet.: (sjåpigt) petnoga, ”laggrann”, nogräknad, granntyckt, kräsen, som krånglar; struntförnäm. Bara Adolf, som var pepplig af sig, kunde inte med (mat som lagats med ister). Wetterbergh SamhKärna 1: 201 (1857). Hon .. (var) mer sin rätlinjige fars än sin pippliga mors dotter. Swensson Willén 17 (1937).
Avledn.: PIPPLIGHET, r. l. f. (i sht i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat, mera tillf.) till 1, 2. SvTyHlex. (1851).

 

Spalt P 942 band 20, 1953

Webbansvarig