| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PISKA pis3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (TullbSthm 18/6 1584, osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. pisk, Sundelius NorrköpMinne 88 (i handl. fr. 1595), RA II. 2: 112 (1617)); äv. PISK pis4k, sbst.3, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (RA II. 2: 118 (1617), Östergren (1935)), förr möjl. äv. -er (se ovan); i Finl. äv. PISKE, r. l. m.; best. -en; pl. -or, ngn gg -ar (Bergroth FinlSv. 62 (1916)).
1) (vid körning o. d. använt) redskap bestående av ett långsmalt skaft o. en i dess övre ända fäst snodd (vars ena ända ofta är formad som en hylsa omkring skaftets övre del) o. avsett att underlätta pådrivning o. styrning av dragdjuret; äv. med avvikande form (t. ex. helt l. delvis av flätat läder) l. användning (jfr HUND-, RID-PISKA m. fl.); förr äv. inskränktare, om den övre mjuka delen i motsats till skaftet. Kusken smällde med piskan. TullbSthm 18/6 1584. Manfolcken komma fram (till förhöret i kristendomskunskap) medh .. borstadt Håår (läggiandes Käpp och Piska ifrån sigh). Gezelius PerbrCom. B 4 a (1673). 22 st. gemena Pitskor med svarta trädskafft (.) 4 st. Flätade pitskor. BoupptVäxjö 1737. Pisk-skaft, (dvs.) käppen hvarvid piskan är fästad. Schultze Ordb. 4175 (c. 1755). Glömsk af sele och pisk och töm / Polle i stallet har ock en dröm. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). Schulze KanadPrär. 225 (1931). — jfr BLY-, HUND-, KLATSCH-, KNUT-, KOSACK-, KÖR-, LÄDER-, OX-, RENFOT-, RYSS-, SLAV-, SLÄD-, SPANN-, VAGNS-PISKA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Hungrig Åsna achtar ingen pitska. Grubb 335 (1665). När Pitzken går, lährer Åsnan läsa. Dens. 589. Qvitt för piskan. Rhodin Ordspr. 107 (1807). ”Qvitt om qvitt” — sa’ pojken om piskan. Holmström Sa’ han 66 (1876). Tur träffar mannen och piska hästen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) använd för att ge fart åt en snurra l. pil o. d. Fréville Söderh. 2: 42 (1776). Norman GossLek. 137 (1878). jfr SNURR-PISKA.
c) ss. efterled i vissa fackspråkliga ssgr som beteckna djurdelar l. redskap (jfr 3) som i ett l. annat avs. likna en körpiska; jfr ANTENN-, BRUKS-, JÄRN-, KALK-PISKA.
d) (i sht i vitter stil) rent bildl. En part (människor) äro allenast Gvdz piska och rijs, medh hwilke han straffar them som thet förtient hafwa. Rudbeckius KonReg. 281 (1615). 3SAH LIII. 2: 254 (1942). jfr HUNGER-PISKA.
2) (i sht om ä. l. utländska förh.) (med ett band omvirad, ofta lång) hårfläta (vanl. i nacken). Osbeck Resa 19 (1751, 1757). (Jag brukade) vid Akademien aldrig att knyta .. (mitt hår) med band i nacken, mindre pung, pisk (osv.). Nyrén Charakt. 14 (c. 1765). Kort lindad så kallad Engelsk piska, som ej får vara öfver tre tum lång. PH 11: 422 (1778). Benedictsson Ber. 105 (1887). — jfr HÅR-, NACK-, STÅNG-PISKA.
3) [jfr 1 c] (förr) bärgv. hålmålspiska. Piska kallas i Nora bergslag vid masugnarne et mått, bestående af en 10 til 12 qvarters lång störända, eller käpp, hängande med en järnlänk på et långt skaft, hvarmed mätes upp uti masugnen, när upsättningen sunkit til Hålmål. Rinman (1789). Dalin (1855).
-BÅGE. (med prägel av fackspr.) den bågformigt böjda del av en piska där skaftet övergår i snodden. Wrangel HbHästv. 152 (1884). —
-FISK. zool. den i Indiska oceanen o. Stilla havet hemmahörande fisken Heniochus macrolepidotus Lin., som har en stråle i ryggfenan förlängd så att den liknar en pisksnärt. Rebau NatH 1: 549 (1879). —
-FÖRARE. hippol. vid longering: person som (går mellan linföraren o. hästen samt) sköter piskan. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 24 (1836). —
-HÄNGARE, r. l. m. (med prägel av fackspr.) trissa l. dyl. över vilken piskbågen vid upphängning av en piska anbringas för att bibehålla sin svängda form. Wrangel HbHästv. 1497 (1887). —
-MASK; pl. -ar. zool. rundmasken Trichocephalus dispar Lin., som till kroppsformen påminner om en piska; stundom äv. allmännare, om mask av släktet Trichocephalus Goeze. Thorell Zool. 2: 432 (1865; i pl., om släktet). Hanström MännParasit. 123 (1933). —
-ORM. zool. benämning på vissa i främmande länder förekommande ormar som ha utdragen, starkt avsmalnande stjärt. NF 3: 1483 (1880). Cyrén Orm. 217 (1934). —
(2) -PERUK. (om ä. förh.) peruk med stångpiska i nacken. Linné Skr. 5: 5 (1732). Bellman (BellmS) 1: 117 (c. 1775, 1790). Fatab. 1936, s. 115. —
-RAPP, n. (pisk- 1843 osv. piske- 1900, 1903) smäll l. slag med en piska mot ngn l. ngt. Braun Calle 127 (1843). särsk. bildl. Sådana piskrapp, som Tegnér i sina bref utdelat till många kandidater (till Svenska Akademien). De Geer Minn. 2: 285 (1892). —
-SLAG. (pisk- c. 1755 osv. piske- 1699—1786) jfr -rapp. Österling Ter. 1: 37 (1699). särsk. bildl. Vindens .. piskslag. Lagerlöf Holg. 1: 81 (1906). —
-SLÄNG. (pisk- 1712 osv. piske- 1731—c. 1880)
1) (numera i sht med ngt vitter l. ålderdoml. prägel) (lättare) piskrapp. HH XXI. 1: 210 (1712). Strindberg Dam. 20 (1898). särsk. bildl.; särsk.: pik, gliring. En ironisk pisksläng. SvMerc. 1: 335 (1755).
-SMÄLL.
1) ljud alstrat vid snärtande med en piska; äv.: piskrapp. Lind (1749). Dån af vagnar, pisksmällar af kuskar. 2Saml. 25: 29 (1797). En Stallmästare som .. ger .. (hästarna) pisksmällar. LBÄ 42—43: 6 (1800). Hallström Händ. 30 (1927). särsk. bildl. Nordforss (1805). Pisksmällen som .. (i tidningen) måttas .. åt regentens person. AnderssonBrevväxl. 1: 306 (1857).
(1 b) -SNURRA, r. l. f. som leksak använd snurra som ges fart medelst en piska l. dyl. En .. Gubbe, som midt på torget dref ikring en pisksnorra med en läderrem. Roman Holbg 115 (1746). Stiernstedt Bibesco CathPar. 31 (1929). —
-SNÄRT. (pisk- 1661 osv. piska- 1681. piske- 1638—1781)
1) konkret: den mjuka (ytterst med en l. flera knutar försedda) delen av en piska; motsatt: piskskaft. BtÅboH I. 13: 38 (1638). Pisksnärtar .. flätas .. af .. smala remmar. ArbB 263 (1887). Otter Officer 273 (1930).
2) abstr.: piskrapp; särsk. bildl.; särsk.: pik, gliring. Kolmodin QvSp. 1: 606 (1732). De otålighetens pisksnärtar grefvinnan slängde omkring sig. Roos DjupSag. 9 (1901).
Ssg (till -snärt 1): pisksnärt-orm. zool. jfr pisk-orm. Rebau NatH 1: 526 (1879). FoFl. 1918, s. 69. —
-SNÖRE.
B (†): PISKA-SNÄRT, se A.
C (†): PISKE-BAND, -RAPP, se A. —
-SKAFT, -SLAG, -SLÄNG, -SNÄRT, se A.
Spalt P 953 band 20, 1953