| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PITE- pi3te~, stundom äv. (i sht före efterled som börjar med vokal) PIT- pi3t~.
i ssgr: som finns i l. kommer från l. har samband med staden l. socknen Piteå.
B: PITE-AL, r. l. m. (pit- 1942. pite- 1938 osv.) [sv. dial. (Västerb.) pital; med avs. på efterleden se årder] (bygdemålsfärgat i övre Norrl.) pinnharv med fem pinnar av en typ som först tillvärkades i Piteå. Rig 1938, s. 216. Lövånger 1: 430 (1942). jfr Fatab. 1944, s. 197. —
-BO, m.||ig. invånare i Piteå, piteåbo. —
-MÅL. (i sht språkv.) folkmål som talas i Piteå socken (o. vissa andra socknar i södra Norrbotten). Pihl Överkalixm. 1: 299 (i handl. fr. 1909). Johnson Här 90 (1935).
Spalt P 969 band 20, 1953