Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJALTOR pjal3tωr2, förr äv. PJALTAR, sbst. pl.
Ordformer
(förr äv. pial-. -tar 1681. -tor 1614—1895)
Etymologi
[sv. dial. pjaltor, paltor; jfr d. pjalt, trasa m. m., ä. d. pjalte, nor. dial. pjaltra, färö. pjöltur; bildat med pejorativt j-inskott till PALTA, sbst., resp. PALT, sbst.3 — Jfr PJALT, PJÄLTA, sbst.]
(bygdemålsfärgat, mindre br.) paltor. (Gästen ser) Pialtor för Kläder och Kattan för glödh. Aschaneus HwsRegl. 16 (1614). Gamble pialtor Sangekläder. BoupptSthm 13/4 1659. Lundström Jörgenb. 119 (1895).
Avledn.: PJALTIG, adj.2, förr äv. PJÅLTOT, adj. (pjaltig 1832—1907. piåltot c. 1657) [sv. dial. pjaltug, trasig, illa klädd, sluskig] (bygdemålsfärgat, mindre br.) klädd i trasor l. lumpor l. paltor; äv. om klädesplagg: trasig (o. smutsig); äv. i uttr. ha det pjaltigt, ha det torftigt l. uselt (i hemmet). (De) sade för min h(err) f(ar) at iag gik så piåltot. Horn Lefv. 36 (c. 1657; rättat efter hskr.). Di hade det rigtigt pjaltigt. Hedenstierna Fideik. 179 (1895). Rieck-Müller Vildv. 54 (1907).

 

Spalt P 975 band 20, 1953

Webbansvarig