Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJATTRA pjat3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. pjattra; jfr sv. dial. pat(t)ra o. dan. pjatte, pjadre, pladdra m. m.; sannol. ytterst av ljudhärmande urspr. (jfr eng. pat, slå). — Jfr PJATT]
1) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) snacka, pladdra. Carlén Rosen 148 (1842). Borta vid läskedrycksståndet pjattrade flickorna från samskolans översta klass. Smith KRanke 7 (1921).
2) (tillf.) om vågor: klucka. Alarnes sus, vågornas pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom. Strindberg Hems. 91 (1887).
3) (enst.) opers., i uttr. det pjattrar, i fråga om små fötter som gå i snö: det ljuder med ett visst svagt (knastrande l. knarrande) ljud. Det knattrar (i snön) av stora fötter och pjattrar av små. LD 1919, nr 265, s. 2.

 

Spalt P 978 band 20, 1953

Webbansvarig