| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PJOSKA pjos3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) vara överdrivet hjärtnupen l. medlidsam l. ”tantig” (i sin behandling av barn l. ngn som klagar l. ngns krämpor o. d.), klema, vara pjoskig, ”dalta”; stundom: vara sjåpig; förr äv.: fjäska; särsk. i uttr. pjoska med ngn (l. ngt), visa överdriven omsorg om ngn (l. ngt), ”dalta” med ngn (l. ngt). Jag pjåskar .. aldrig (för kvinnorna). Almqvist TreFr. 1: 130 (1842). Trött af att pjåska med (den sjuka) foten, tog jag själf en vacker dag en knif till hjälp mot eländet. Landsm. VIII. 1: 27 (1887). Man tål allt af barnet och man pjåskar med det i tid och otid. PT 1895, nr 235, s. 3. Stig du bara i jullen och pjåska inte! Hallner PysGubb. 273 (1920). Krusenstjerna Fatt. 2: 94 (1936). särsk. (föga br.) refl.: sjåpa sig. Om vi börjat pjoska oss och talat om trötthet. Wahlenberg SkymtAns. 121 (1902).
2) (†) vara barnsligt dåraktig o. d. Dalin (1855). Sundén (1888). jfr Sehlstedt 1: 229 (1858, 1861).
Spalt P 981 band 20, 1953