Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJÄTT pjät4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -ar.
Ordformer
(piet c. 1716)
Etymologi
[sv. dial. pjätt, lätt slag; till PJÄTTA]
Hiärne 2Hskr. 225 (c. 1716; utan angiven bet.). (i vissa delar av södra Sv.)
1) lätt slag. SAOL (1923). Östergren (1935).
2) [jfr sv. dial. leka pjätten] om leken datt (se DATT, sbst.1) l. tag fatt (se FATT, oböjl. ord 1 b). Leka pjätt. Bruhn Lek. (1899). Norlind AllmogL 522 (1912).

 

Spalt P 993 band 20, 1953

Webbansvarig