Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLANG plaŋ4, interj. o. sbst. n.
Etymologi
[ljudhärmande; jfr PLING, PLÅNG]
använt för att återge ett klingande ljud.
I. interj. Plang! klockan slår tio. Dahlgren (1815) hos Fredlund Dahlgren 86. Plang! slogs ett fenster in. MarkallN 2: 163 (1821).
II. sbst. Kättingtaljan .. bankar blocket med kroken i luckkarmen, så det säger plang. SD 1905, nr 253 B, s. 3. särsk. (tillf.) i utvidgad anv., i uttr. pling och plang ss. smått föraktfull beteckning för musik. Allt ert kling och klang, pling och plang! (som ni ger ut pängar på). Bergman Patr. 11 (1928).

 

Spalt P 1031 band 20, 1953

Webbansvarig