Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLENIPOTENTIÄRMINISTER, m.; best. -n.
Ordformer
(plene- 1751. pleni- 1771—1837. -pontiar- 1751. -potentiaire- 1791—1837. -potentier- 1771)
Etymologi
[av fr. ministre plénipotentiaire]
(†) befullmäktigat sändebud (ackrediterat hos en statschef); jfr MINISTER 3 b. HusgKamRSthm 1751 B, s. 755. Konungens af Preussen Plenipotentiaire-Minister vid de Nordiska Hofven. IT 1791, nr 7, s. 3. SP 1809, nr 54, s. 1. Pfeiffer (1837).

 

Spalt P 1148 band 20, 1953

Webbansvarig