| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLITA pli3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (numera i sht bygdemålsfärgat; se dock slutet) streta, sträva, arbeta o. knoga; äv.: knåpa (ivrigt). Dalin (1855). Inte är det fritt för att ju gubbarna här plitat för pinkära lifvet. Arkadius Pakkala 82 (1895). Ellen plitar med en gammal överrock som hon försöker sy om till Nisse. Martinson Kvinn. 249 (1933). — särsk. (ngt vard., fullt br.) i fråga om skrivning (jfr 2), i uttr. plita med ngt, möda sig l. syssla med skrivarbete l. författande l. dyl. Jag har börjat att plita med mina spanska reseerinringar. SnoilskyVänn. 1: 103 (1865). SvD(B) 1944, nr 204, s. 2.
2) (ngt vard.) tr. o. intr.: skriva (träget); särsk. med bibet. av att arbetet är långdraget l. mödosamt l. själlöst o. d.; äv. i uttr. plita och skriva o. d. (jfr 1). AB 1840, nr 300, s. 2. Landkrabbor plita lagar för sjömän. Janson Gast. 65 (1902). Plitande på en av sina segslitna filippiker mot regeringen. Klinckowström Fotb. 9 (1920). Nästan varje kväll satt hon uppe till långt inpå natten och plitade och skrev. Palm LHönMalin 81 (1923).
3) (†) möda sig med läsning; läsa ivrigt; ”plugga”; sträva (med en bok). Öman Ungd. 101 (1889). Fastän han ”plitade” med sin bibel både morgon och kväll, kunde han inte lära sig ett enda språk utantill. Roos Skugg. 171 (1891). Jag läste och plitade värre i bibeln. Därs. 320. jfr Landsm. XVIII. 8: 32 (1900).
Spalt P 1176 band 20, 1953