| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLOTTRIG plot3rig2, äv. (i bet. 1, 2) PLUTTRIG plut3rig2, adj. -are. adv. -T.
1) till PLOTTRA 1 (o. PLOTTER 1): som plottrar l. utmärkes av plottrande ljud; särsk. om oregelbundet avlossade (gevärs)skott o. d. Wingård Minn. 10: 84 (1849; om gevärsskott). När .. (gubben) talade, lät det .. som språk af en tjudrad get, ”kringt” och pluttrigt. Öman Ungd. 16 (1889).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till PLOTTRA 2 (o. PLOTTER 2): som muttrar l. utmärkes av l. tar sig uttryck i muttrande. Hon svarar med pluttrigt misstroende. TurÅ 1914, s. 55.
3) (plottrig) till PLOTTRA 5 (o. PLOTTER 4): som utgöres l. består l. utmärkes av en mängd (olikartade) småsaker l. smådelar l. småsummor o. d.; som utmärkes av alltför många petiga (o. icke helt klara) detaljer; som saknar enhetlighet l. sammanhang o. d.; om person: som sysslar med alltför många olikartade ting l. med enbart detaljer o. d.; stundom: krafsig l. oredig o. d.; jfr SMÅ-PLOTTRIG. Bidragen från staten (till väghållning) såsom allt för plottriga har ingen tackat för. GHT 1898, nr 43, s. 2. Wulff Koralb. 11 (1912; om person). Det vänstra hörnet (av tavlan), som förut envisats att bli antingen plottrigt eller dött. Cederschiöld Kerg. 27 (1917). Någon hög stämning blev det aldrig (vid teaterföreställningen), därtill var det hela för löst och plottrigt. GHT 1935, nr 286, s. 22.
Spalt P 1224 band 20, 1953