Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLUDDRA, v. -ade. vbalsbst. PLUDDERI (se avledn.); -ARE (se avledn.); jfr PLUDDER.
Ordformer
(pluddr- 1682—1769. pludr- 1642—1757)
Etymologi
[jfr d. pludre, mlt. pluderen, t. plaudern; ljudhärmande bildning (jfr PLADDRA, PLOTTRA, PLUTTRA)]
(†) pladdra; prata; jollra. Så länge Barnen lära tala, så länge må them tillåtas, at toota och pludra, hwad och huru the kunna och wilja. Schroderus Modersch. 124 (1642). Wallenberg (SVS) 2: 129 (1769). — särsk. i uttr. pluddra ur skolan, ”skvallra ur skolan”. RARP 10: 62 (1668).
Särsk. förb.: PLUDDRA FRAM. (†) pladdra fram (ngt). Scherping Cober 2: 316 (1737).
Avledn. (†): PLUDDERAKTIG, adj. (pludrachtig) pladderaktig, pratsjuk. Beijer Vitt. 388 (c. 1690). —
PLUDDERI, n. [jfr t. plauderei] pladdrande, pladder, prat, ”snack”; äv. närmande sig bet.: skvallrande, skvaller. Thet är man lutter pluderij / Och ett fåfengt vthflutit skrij. Kolmodinus Gen. 299 (1659). In til des han sitt pludderi afstår. PH 1: 212 (1720). —
PLUDDRARE, m. [jfr t. plauderer] pratmakare. Laurelius RelSp. 308 (1655). Schenberg (1739).

 

Spalt P 1225 band 20, 1953

Webbansvarig