Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLURALITET plɯ1ralite4t l. plur1-, l. plɯral1– l. plural1– l. plɯra1l- l. plura1l-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
2) större delen (i allm. mer än hälften) av samtliga ifrågakommande enheter av visst slag (särsk. av röster l. röstande vid val l. vid avgörande av beslutsfrågor i en församling), majoritet, flertal; särsk. dels abstraktare: förhållandet att utgöra flertalet l. att ha flertalet på sin sida, (röst)övervikt, dels konkretare, om den grupp som bildar flertalet. Vara i pluralitet, äv. i pluraliteten. Enkel, två tredjedelars pluralitet. Partiet har nu, fick genom valet pluralitet (äv. pluraliteten) i riksdagen. Schmedeman Just. 1192 (1688). Pluralitetens mening var, at 5 d(ale)rs contribution blir ståendes. RARP 17: 243 (1714). V(ice) Pastor Nils Leander, som vid ofvannämda Prästeval fått Pluralité. VDAkt. 1800, nr 89. Det man vid första ögonkastet märkte var, att ungdomen var i pluraliteten. TurForskn. 3: 17 (1918). För detta val (av direktör för konsthögskolan) erfordras en pluralitet av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. SFS 1938, s. 1031. — jfr FOLK-, RÖST-PLURALITET. — särsk. (numera föga br.) i fråga om ett flertal av mer l. mindre konkreta föremål. Pluraliteten af husen (voro) mycket skräpuge. Palmstedt Res. 138 (1780). AGSilverstolpe Bokst. 66 (1811).
Spalt P 1246 band 20, 1953