Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLÄSANT (pläsáng Andersson (1845), Ekbohrn (1904)), adj.; n. =.
Ordformer
(plai-)
Etymologi
[jfr t. pläsant, eng. pleasant; av fr. plaisant, eg. p. pr. av ä. fr. plaisir, behaga o. d., av lat. placere, behaga (jfr PLÄSIR)]
(†)
1) behaglig, angenäm. Swedberg Schibb. 290 (1716). Ekbohrn (1904).
2) skämtsam, lustig, roande; löjlig. Swedberg Schibb. 290 (1716). En plaisant vers. Thorild Gransk. 1784, 1: 28. Atterbom Minn. 102 (1817). Ekbohrn (1904). —

 

Spalt P 1305 band 20, 1953

Webbansvarig