| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PO pω4, interj. o. sbst. n., äv. POH pω4, interj.1 o. sbst. n., förr äv. PUH, interj.1, l. PAU, interj.
anrop (l. svarsrop) från person som önskar kontakt med annan person i skog o. d.; jfr POH, interj.2 Leijonflycht (1827). De syntes villrådiga, hvar de skulle söka mig, men ett po! visade dem vägen. FrSkog. 114 (1892). Östergren (1935).
1) om människa: ropa ”po” för att få kontakt med andra personer i skog o. d.; skrika, hojta, hoa. Wallengren Mann. 132 (1895). Ho! Jag poar på bondsvenskt jägarmaner. Engström Aftongl. 104 (1932). särsk. (tillf.): gnola l. småsjunga melodi gm att säga ”po” på varje ton. Essén KessSthm 126 (1916).
2) om djur (i sht uggla l. uv): ropa, tjuta, hoa; äv. i p. pr. i adjektivisk anv. Kolthoff DjurL 388 (1900; om hare). (Harens) ”påande” läte. TurForskn. 13: 128 (1922). Det låter ”styggt”, när uvens poande ger eko i bergen. Rosenberg OsKvism. 85 (1934).
3) (mera tillf.) anstränga sig (så att man flåsar o. säger ”po”). Gren och Berggren poade med kokningen. Husmodern 1949, nr 17, s. 13.
Spalt P 1322 band 20, 1953