Publicerad 1953   Lämna synpunkter
POLIMENT pol1imän4t l. pωl1– l. 1-, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr t. poliment; av fr. poliment, vbalsbst. till polir (se POLERA)]
(i fackspr.) blandning av lera l. bolus o. grafit o. lim o. dyl. o. vatten, använd ss. underlag för förgyllning (på trä- l. metallföremål l. böcker o. d.). Thon o. Kirsch 75 (1856). SvFolket 5: 357 (1939).
Ssg (i fackspr.): POLIMENT-GRUND, r. l. m. jfr grund, sbst.1 I 3 b. AHB 13: 35 (1865).

 

Spalt P 1391 band 20, 1953

Webbansvarig