Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
POLISONG pω1lisoŋ4 l. pωl1– l. pol1– (påliså´nng’r, pl. Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer tidigast i den fr. pl.-formen polissons. Schöldström KonstnAnda 35 (i handl. fr. 1799). Stenhammar LivgrReg. 28 (i handl. fr. 1802).
1) (i allm. ett par centimeter bred, tämligen kortklippt) skäggväxt gående från hårfästet framför örat o. sträckande sig ett (längre l. kortare) stycke nedåt längs kindens bakre del, i allm. med en vågrät avgränsning nedåt; särsk. i pl., om dylik skäggväxt på bägge kinderna; förr vanl. om dylik skäggväxt av större utbredning o. med längre o. buskigare hår, stundom sammanvuxen med hakskägg l. mustasch(er); kindskägg. Den vänstra polisongen var något längre än den högra. Han hade nackbena och polisonger. Han bar .. omanerligt stora polisoner. SC 1: 488 (1820). Herr Struve drog ut den högra polissongen. Strindberg RödaR 7 (1879). Polisongerna slokade som vingarna på en råka i regn. Nilsson HistFärs 65 (1940).
2) zool. om tät hår- l. fjäderbeklädnad på djurs kinder. Nilsson Fauna 1: 124 (1847; på lo). Polisongerna (på panterlon) äro svartaktiga. 2NF 16: 1127 (1912).
-PRYDD, p. adj. —
-SNIBB. (tillf.) spets nedtill på polisong. Värden stoppade ena polisongsnibben i mungipan (vid ett rörande tal). Strindberg Giftas 1: 151 (1884).
Spalt P 1404 band 20, 1953