| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
POSTERITET, r. l. f. (RP 3: 66 (1633), Polyfem I. 1: 3 (1809)) l. n. (Schroderus Os. III. 2: 202 (1635), Dahlberg Dagb. 268 (1693; uppl. 1912)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er (RARP V. 2: 341 (1655)).
(†)
1) (ngns) efterkommande, ngns avkomlingar (särsk. ss. levande efter hans död); äv.: avkomma. RARP 2: 178 (1635). (De) sökia .. frijhet för .. vthlagor .. för sig, sine hustror, barn och posteritet. HSH 25: 301 (1650). Det (är) en lycka, at .. Konung Theodor ej lämnat efter sig någon legitimerad Posteritet. SvMerc. 3: 1139 (1758). (Amfibier o. fiskar) bära ingen omsorg för sin posteritet. Linné DelNat. 9 (1773). Uppsägelseacten för Gustaf den 4 och hans posteritet. HH XXV. 2: 12 (1809). Ekbohrn (1904).
2) kommande släkten, eftervärld(en). RP 3: 66 (1633). Till .. mitt kära fäderneslands och Posteritetens nytta. HSH 3: 126 (1659). Til at perpetuera sine Dödas Åminnelse hoos Posteriteten. Schmedeman Just. 395 (1664). Det beröm och tack, I af Posteriteten för samma wärck hafwe att förwänta. Schück VittA 3: 310 (i handl. fr. 1690). AdP 1789, s. 831. Ekbohrn (1904).
Spalt P 1599 band 20, 1954