| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRACKA, sbst.1, f.||ig. l. r.; pl. -or.
(†) hund(racka); äv. använt ss. okvädinsord. Erich hade .. kallat rådet ”svinehundar och prackor”. BtÅboH I. 6: 155 (1633). Verelius 198 (1681; om hund). jfr: Här finns alltid en ärkebiskop åt er, prackor! Högberg Vred. 1: 9 (1906; ordförkl.: Prackor = brackor).
Spalt P 1640 band 20, 1954