| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PREDIKAT pred1ika4t l. pre1-, äv. präd1– l. prä1-, n.; best. -et; pl. =, i sht förr äv. -er. Anm. I ä. tid användes äv. den senlat. formen prædicatum. Möller 1: 120 (1745), Molander Förn. 30 (1762).
1) begrepp l. ord l. ordförbindelse som utgör den ena huvuddelen av ett omdöme resp. en sats o. bestämmer den andra (subjektet).
a) log. om begrepp som ss. bestämning tillägges l. utsäges om subjektet i ett omdöme l. om det språkliga uttrycket för detta begrepp; äv. (psykol. o. språkv.) om (det språkliga uttrycket för) det tankeinnehåll som i ett omdöme l. en sats är av särskilt intresse l. särskilt framhäves. VStyckUplKantPhilos. 30 (1798). FestskrHLarsson 161 (1927). särsk. (†) i utvidgad anv., om eftersatsen i ett hypotetiskt omdöme. Lindblom Log. 82 (1836). Afzelius Log. 25 (1839).
b) språkv. om ord l. uttryck som, sidoordnat med subjektet i en sats, utgör bestämning till detta; ofta med tanke enbart på det finita verbet i ett av ett finit verb med bestämningar bestående predikat (i här angivna bem.). I satsen han läser är läser predikat. Moberg Gr. 46 (1815). Wallin GrSubj. 4 (1936). — Anm. till 1. För angivande av olika slag av predikat användas i logisk o. språkvetenskaplig litteratur ofta termerna logiskt, grammatiskt o. psykologiskt predikat; se t. ex. Noreen VS 5: 154 ff. (1906).
2) (i sht i vetenskaplig framställning) bestämning (se d. o. 7 a ζ), attribut, egenskap. Chydenius 102 (1765). (Den subjektiva idealismen) tänker sig .. icke medvetandet såsom attribut eller predikat hos någon liksom bakom liggande substans. Nyblæus Forskn. IV. 1: 31 (1895).
3) (numera föga br.) benämning; epitet; titel. Schmedeman Just. 1219 (1688). En (abessinsk) ”Ras” med predikatet kungl. höghet. GHT 1935, nr 213, s. 10.
B: PREDIKATS-ACKUSATIV. (numera föga br.) objektiv predikatsfyllnad. Uppström GotBidr. 26 (1868). Hjort TyGr. 139 (1905). —
-FYLLNAD. benämning på vissa predikatsbestämningar som äro nödvändiga för predikatsverbets användande (i viss, avsedd bet.); dels om dylik bestämning (vid intransitiva l. passiva verb, t. ex. vara, bliva, heta, kallas) som tillika hänföres till subjektet (subjektiv predikatsfyllnad), dels om dylik bestämning (vid transitiva verb, t. ex. göra, kalla, måla), som tillika hänföres till (det direkta) objektet (objektiv predikatsfyllnad); äv. i utvidgad anv., dels om likartade bestämningar till satsdelar med infinitiviskt huvudord, dels (särsk. i uttr. oegentlig predikatsfyllnad) om predikativt attribut (se predikativ I b). Schiller SvSpr. 10 (1855). Danell SvSpr. 110 (1927). —
-FÖRESTÄLLNING. (predikat- 1836. predikats- 1889 osv.)
-LÖS. (predikat- 1818 osv. predikats- 1928 osv.)
1) språkv. till 1 b: som saknar (utsatt) predikat. Predikatslösa satser. Kihlman SvNutDiktFinl. 93 (1928).
2) (vanl. predikat-) (i vetenskaplig framställning) till 2: som saknar egenskaper l. attribut l. bestämningar. 2Saml. 4: 165 (1818). Nyblæus Forskn. III. 1: 84 (1886). —
-STÄLLNING. (mera tillf.) ställning ss. predikat i en sats. —
-VERB. (predikat- 1882—1896. predikats- 1836 osv.) verb som utgör (huvudordet i ett) predikat i en sats. Tullberg SvSpr. 2: 112 (1836).
Spalt P 1699 band 20, 1954