Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PREPOSITION prep1osiʃω4n l. pre1-, l. -ωs-, stundom -tʃω4n (– – -tschón Dalin), r. l. m. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
språkv. eg.: framförställt ord.
1) oböjligt hjälpord som användes för att förbinda en underordnad satsdel med en överordnad; jfr FÖRORD I 1. Præpositionen af. Giese Sprachm. 1—3: 346 (1730). Noreen VS 5: 145 (1906). jfr ADVERBIAL-PREPOSITION.
-KASUS. om ett substantivs osv. kasus, då det är styrt av preposition; jfr kasus II. Enberg SvSpr. 85 (1836). Löfgren TySpr. 101 (1881). —
-UTTRYCK~02 l. ~20. ord l. ordförbindelse med en styrande preposition; förr äv. om sammansättning vari en preposition ingår. Lundell XXX (1893; om ssg). Beckman SvSpr. 167 (1904).
PREPOSITIONELL10104, adj. (-el 1874—1906. -ell 1890 osv.) [jfr fr. prépositionnel] som utmärker l. hänför sig till l. innehåller l. uttryckes av l. med osv. en preposition (l. prepositioner). Rydqvist SSL 5: 41 (1874).
Spalt P 1736 band 20, 1954