Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PREROGATIV pre1rogati4v l. -rω-, l. 0104, n. (Wulf Köppen 1: 726 (1799) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Schroderus Os. III. 1: 310 (1635), Lindfors (1824)); best. -et; pl. = (Verd. 1884, s. 12, osv.), äv. -er (G1R 26: 521 (1556), Lundell (1893), Östergren (1935)). Anm. I bet. ’prioritet’ förekommer ordet med lat. form i 2SthmTb. 6: 48 (1578: prærogatiuam, ack. sg.).
Ordformer
(pre- 1556 osv. præ- 1615—1843. prä- 1789—1868. -tif 1635—1847. -tiv 1556 osv.)
Etymologi
[jfr t. prärogativ(e), eng. prerogative, fr. prérogative; av lat. prærogativa, den centuria som röstade först, rätt att rösta först, företrädesrätt, eg. f. sg. av prærogativus, som tillfrågas l. röstar först, till prærogare, av præ (se PRE-) o. rogare, fråga (jfr ARROGANT, INTERROGATIV, sbst. o. adj.)]
1) (i sht i skriftspr.) rättighet varigm ngn är bättre ställd än andra l. som uteslutande tillkommer ngn; företrädesrätt; privilegium; förmån; äv. allmännare: (oförytterlig l. obestridlig) rättighet. Schroderus Os. 1: 509 (1635). Nationens vedervillja .. för alla adelns prerogativer. Höijer 4: 263 (1796). (Drottning Kristinas) noggrannhet att omskantsa, ja öka imperieust de Kongeliga prerogativerna. HSH 9: 157 (c. 1800). Han berövades ett av faderskapets äldsta och heligaste prerogativ — han fick inte gräla! Bergman JoH 281 (1926). (†) Hans M:tt (är) icke obenägen .. att unne och effterlate E. N. undersåter, någre frijheter och prerogativer opå tull och annedt sådant. G1R 26: 521 (1556).
2) (†) egenskap l. förhållande varigm ngn l. ngt är förmer än andra l. annat; värdefull l. förnämlig egenskap; företräde; högre rang; höghet. Phrygius HimLif. 80 (1615). At Swijnekött eller Fläsk näpligh then prærogativ kan hafwa för annat Kött. Palmchron SundhSp. 82 (1642). (Aposteln Petrus som varit biskop i Rom hade) ther igenom samma Säte en särdehles prærogativ och Helighet tilägnat. Brask Pufendorf Hist. 415 (1680). Schück VittA 4: 306 (i handl. fr. 1735).

 

Spalt P 1738 band 20, 1954

Webbansvarig