Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRETOR pre4tor l. 32 (pre´tor Weste), m.; best. -n; pl. pretorer pretω4rer.
hist.
1) benämning på högre ämbetsmän i Rom under antiken: styresman, anförare, befälhavare; äv. i utvidgad anv., om ämbetsmän i andra stater; särsk. (om förh. under den romerska republikens första tid): konsul. Schroderus Liv. 472 (1626; om ämbetsman i Kartago). Prætor var i älsta tider en benämning på hvarje Öfverhetsperson (i Rom). Norrmann Eschenbg 2: 252 (1818). Almquist VärldH II. 1: 451 (1931; om konsul).
2) [specialanv. av 1] om de romerska ämbetsmän (med rang närmast efter konsulerna) som från år 367 f. Kr. hade uppsikten över rättskipningen o. sedermera äv. fingo åtskilliga andra uppgifter, bl. a. ss. styresmän för provinser. Eberhardt AllmH 2: 354 (1768). Åkerhielm Tib. 408 (1929). jfr STADS-PRETOR.
PRETORISK040, adj. [jfr t. prätorisch, lat. prætori(ci)us] till 1 o. 2: som tillhör l. har avseende på en pretor; särsk.
a) (numera knappast br.) till 1: som utgör l. tillhör en fältherres livvakt l. (sedermera) kejsarens livgarde (pretoriangardet); jfr pretoriansk. De Pretoriske Soldaterne. Norrmann Eschenbg 2: 303 (1818). Cavallin 2: 389 (1871).
PRETORIUM0400, äv. 0302, n. [jfr t. prätorium; av lat. prætorium]
1) till 1 o. 2: fältherrens tält i romerskt läger (l. högvakten i romersk garnisonsort); äv.: styresmannens residens i romersk provins. Holmberg 2: 489 (1795). Då togo landshövdingens krigsmän Jesus med sig in i pretoriet. Mat. 27: 27 (Bib. 1917). 2SvUppslB 5: 972 (1947).
PRETUR04, r. l. f. [jfr t. prätur, fr. préture; av lat. prætura] särsk. till 2: pretorsämbete, pretorsvärdighet; äv. om tid varunder ngn var pretor. Eberhardt AllmH 2: 354 (1768).
Spalt P 1810 band 20, 1954