Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRINGLA priŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. pringla, skära ut l. snida grannlåter på träföremål]
arkeol. hugga (ett stenföremål, företrädesvis skaftet på en flintdolk) på ett sådant sätt att det i kanten bildas en sömliknande upphöjning; utom tillf. bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: försedd med dylika upphöjningar; ngn gg ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv., om upphöjningen. Fornv. 1906, s. 243. Flintdolk med fyrsidigt pringlat skaft. Därs. 1913, s. 284. Därs. 1939, s. 68. — jfr UT-PRINGLA.

 

Spalt P 1862 band 20, 1954

Webbansvarig