prisma | SAOB

Publicerad 1954

PRISMA pris4ma, äv.32 (Weste synes ha känt båda accentueringssätten; pri´ssma Dalin), n. (Rålamb 1: 30 (1690) osv.) l. r. l. f. (Sturtzenbecher (1805) osv.); best. -at (Scheutz Ritk. 58 (1832) osv.) resp. -an (Sturtzenbecher (1805) osv.) ((†) = (Triewald Förel. 1: 221 (1728, 1735), Duræus Naturk. 138 (1759))); pl. -er (Duræus Naturk. 139 (1759) osv.) resp. -or (Tegnér Kilskr. 28 (1875) osv.) ((†) -ata Dalin (1871); -ater Rålamb 1: 32 (1690), Mört Weidler P 1 a (1727)); förr äv. PRISM, r. l. m.; best. -en (ASScF 1: 484 (1842)); pl. -er (Weste (1807)) l. -ar (Ekenberg (o. Landin) 83 (1888)).

Ordformer

(prism 1807—1888 (: prismar, pl.). prisma 1690 osv.)

Etymologi

[jfr t. prisma, eng. prism, fr. prisme, senlat. prisma; av gr. πρίσμα, eg.: ngt sågat l. kluvet, till πρίζειν, πρίειν, såga, klyva]

— jfr BÄRGKRISTALLS-, GLAS-PRISMA m. fl.

1) (i sht geom. o. i från geometrien utgående fackspr.) beteckning för (formen av) en kropp som begränsas dels av två med var andra parallella o. kongruenta polygoner (trianglar, fyrhörningar, femhörningar osv.), dels av parallellogrammer till ett antal motsvarande antalet sidor i polygonerna; ofta speciellt om dylik kropp med trekantigt tvärsnitt. Rålamb 1: 31 (1690). Några jordprof utblandades med vatten och formades till prismor af 2 × 2 cm. tvärsnitt och 9 cm. längd. LAHT 1912, s. 105. — särsk.

a) miner. o. kem. om prismaform hos kristall l. om kristall av dylik form; äv. i utvidgad anv., om prismayta. Wallerius Min. 108 (1747). (Guldoxiden) bildade .. ett salt i stora, sköna, pomeransgula prismer. VetAH 1813, s. 186. 2NF (1915; om prismayta). Gertz o. Grönwall Min. 17 (1923).

b) tekn. benämning på vissa prismaformiga delar av en maskin; särsk. i svarv, hyvel o. d.: (järn)skena (bädd) som medger en noggrann styrning (ett noggrant fram- o. tillbakaskjutande) av arbetsstycket. UB 6: 29 (1874). SvTeknUppslB 1: 600 (1937).

2) (i sht fys. o. i från fysiken utgående fackspr.; se dock a o. b) beteckning för ett genomskinligt (ljusbrytande, färgspridande) prisma (i bet. 1) l., allmännare, för en genomskinlig (ljusbrytande, färgspridande) kropp med två plana ytor som skära varandra längs en rät linje; särsk. om dylik kropp med trekantigt tvärsnitt. Duræus Naturk. 139 (1759). En i färger genom ett prisma sönderdelad solstråle. JGGahn (1775) hos Scheele Bref 83. (Blommorna) tindrade i rött, grönt och alla prismats färger. Dahllöf SLucGåv. 14 (1914). För att (i visst läge) möjliggöra fotografering är objektivet försett med prisma, som bryter ljusstrålarna i rät vinkel. Kroon Reprodukt. 27 (1935). — jfr INTERFERENS-, NIKOL-, OBJEKTIV-, REFLEXIONS-PRISMA m. fl. — särsk.

a) (fullt br.) i l. till ljuskrona o. d. Björkman (1889). En Kristallkrona .. med 300 prismor. UNT(A) 1930, nr 10475, s. 10. jfr: Stjärnkronor bryta sin brokiga glans / i gnistrande prismor och kuber. Fröding NDikt. 23 (1894).

b) (i sht i poesi l. vitter stil) mer l. mindre bildl. Franzén Skald. 1: 81 (1797, 1824). Hur belysningen över livet i .. (Elin Wägners) böcker bryts genom en blixtrande prisma av mognad människokunskap. SvD(B) 1949, nr 7, s. 5.

Ssgr (i allm. till 2; i sht fys. o. i från fysiken utgående fackspr.): (1, 2) PRISMA-FORM; pl. -er. ett prismas form; form som ett prisma kan ha. NF 2: 1245 (1878). —

(1, 2) -FORMAD, p. adj. —

(1, 2) -FORMIG. Hedin KrRyssl. 899 (1915). —

-GLAS. glas (se d. o. 1 o. 4) i form av prismer resp. av ett prisma; särsk.

a) till 2. Löwegren Oftalm. 46 (1923; till glasögon).

b) till 2 a. 2 ljus stakar med prisma glas. BoupptVäxjö 1848. —

-KAMERA. med ett l. flera prismer framför objektivet. 2NF 20: 411 (1913). —

-KIKARE. grundad på en kombination av prismer o. linser. 2NF 13: 1504 (1910). —

-LINS. ett slags prisma slipat med buktiga sidoytor. NF (1889). —

(1) -STUGA. (av Svenska turistföreningen uppförd) fjällstuga formad som ett trekantigt prisma samt innehållande blott ett rum. TurÅ 1929, s. 335. —

-YTA. särsk. miner. till 1 a; beteckning för en kristallyta som är parallell med en av kristallens axlar, men skär två andra. ASjögren Min. 7 (1865). Gertz o. Grönwall Min. 12 (1923).

Avledn.: PRISMATISK040, adj. [jfr t. prismatisch, eng. prismatic, fr. prismatique] (i sht i fackspr.) som har ett prismas form l. är ett prisma; prismaformig; som hänför sig till l. utmärker ett prisma l. består av prismer.

1) till 1. Mört Weidler 155 (1727). Prismatiskt bilade stockar. Werner Korsvirk. 9 (1924). särsk.

a) miner. o. kem. till 1 a. Prismatiska Crystaller. Wallerius Min. 109 (1747). ÖfversVetAFörh. 1901, s. 457.

b) tekn. till 1 b. Bakdockan (på svarven) är försedd med en prismatisk medelst kuggstång ställbar skjutstock. PriskatalSonesson 1895, s. 25.

2) till 2. Wallerius Tank. 12 (1776). Prismatiska linser. Löwegren Oftalm. 23 (1923). särsk. om ljusfenomen: som uppkommer l. uppkommit gm ljusets brytning i ett prisma; som visar en l. flera av spektrets färger. Berzelius Kemi 2: 577 (1812). Uppdelningen i färger genom prismat kallas ljusets prismatiska färgspridning eller dispersion. Moll Fys. 4: 63 (1901). —

PRISMISK, adj. (†)

1) till 1, = prismatisk 1 a. En långaktig, sexkantig, prismisk saltpetter. SvMerc. V. 2: 76 (1759).

2) till 2, = prismatisk 2. Prismiska glas. VexjöBl. 1848, nr 7, s. 4.

Spalt P 1893 band 20, 1954

Webbansvarig