| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OBJEKTIV ob1jäkti4v, äv. (i sht ss. adj.) 30~2, äv. (ss. adj.) 40~1, adj. o. sbst.; ss. adj. komp. -are. adv. -T; ss. sbst. i bet. II 1 o. 2 n., i bet. II 3 r.; best. -et resp. -en; pl. i bet. II 1 o. 2 = (UB 4: 599 (1873) osv.), äv. -er (SvLittFT 1833, sp. 95, osv.), i bet. II 3 -er.
I. adj.
2) i sht filos. som tillhör (det uppfattade) objektet; som existerar oberoende av ett subjekt; som tillhör l. är vänd mot den yttre värkligheten l. fattar allt i analogi med denna; real, värklig; som faller utanför l. icke avser den individuella, personliga sidan i värkligheten; som gäller för envar logiskt tänkande, allmängiltig. Objectiv realitet. LittT 1796, s. 385. (Kant) uptäckte äfven det enda möjeliga vilkor, under hvilket vår kunskapsförmågas subjectiva lagar kunna erhålla objectiv giltighet. VStyckUplKantPhilos. 24 (1798). Hedern, objektift betraktad, är det erkända medborgerliga värdet; subjektift betraktad, det sinnelag och tänkesätt som i afsigt och handling uttrycker detta medborgerliga värde. Geijer I. 4: 153 (1822). En objektiv (med sig sjelf och med föremålet öfverensstämmande) kunskap. Borelius Log. 3 (1863). Tio objektiva minuter kunna vara en subjektiv sekund. StModSpråkv. 4: 247 (1908). särsk.
a) i uttr. objektiv idealism, benämning på filosofiska riktningar (t. ex. Platons filosofi) enligt vilka den sanna värkligheten är ett system av idéer. Geijer FilHufvudf. 6 (1896). Larsson Spinoza 468 (1931).
b) i uttr. den objektiva anden, i Hegels filosofi: den i folkens sedliga liv o. rättsordning framträdande samhällsanden. Borelius Motsäg. 13 (1848). Dens. HegelSyst. 9 (1853).
c) jur. i uttr. objektiv rätt, sammanfattningen av de normer som bestämma de yttre förhållandena mellan medlemmarna i samhället. 2NF 24: 76 (1916). Kallenberg CivPr. 876 (1924).
3) som (så) troget (som möjligt) återger värkligheten l. framställer de faktiska förhållandena; som håller sig till saken o. icke ger uttryck åt personliga sympatier l. antipatier; icke tendentiös; saklig; oväldig, opartisk. Man påstår .., att ingen historia ännu är skrifven eller kommer att skrifvas på ett fullkomligt afsigtsfritt och objektift sätt. Frey 1848, s. 386. Författaren har i allmänhet velat vara objektiv, ej tendentiös. PT 1897, nr 1, s. 3. Gäller det att avge en redogörelse, så sker det i objektiv form, d. v. s. i lugna och opartiska ordalag. VerdS 196: 19 (1913). Polisens uppträdande skulle bedömas fullt objektivt. Hellström Malmros 61 (1931).
4) estet. om diktad figur i roman o. d.: icke uppbyggd på egenskaper hos författaren. Svea 14: 94 (1831). Om Vronskij är den mest objektiva gestalten i romanen (Anna Karenina), så är Levin den mest ohöljt subjektiva. Böök 4Sekl. 158 (1928).
5) språkv. som står ss. objekt l. hänför sig till objektet l. har en med objektets likartad funktion. Objektiv predikatsfyllnad. Objektiv genitiv, genitiv som uttrycker föremålet för l. resultatet av en värksamhet o. d. Boivie SvSpr. 77 (1834). Beckman SvSpr. 49 (1904).
II. sbst.
1) opt. o. fotogr. i ett optiskt instrument (kikare, mikroskop, kamera m. m.): den lins l. det linssystem resp. den spegel som vändes mot det föremål som skall betraktas l. fotograferas. SvLittFT 1833, sp. 95. Kroon Reprodukt. 36 (1935). jfr LANDSKAPS-, MOMENT-, PORTRÄTT-, TRIPLETT-OBJEKTIV m. fl.
2) filos. i A. Meinongs filosofiska system beteckning för tänkandets föremål (sakförhållanden) i motsats till det blotta föreställandets. Liljeqvist MeinongVärd. 123 (1904). 2NF 17: 1484 (1912).
3) (föga br.) språkv. objektsform, objektskasus. Björkman (1889). Då objektet utgöres af ett personligt pronomen, står detta alltid i objektiv. Beckman SvSpr. 116 (1904).
-DIOPTER. (i fackspr., särsk. astr., i sht förr) den del av en diopter som vändes mot det föremål som skall iakttagas. JernkA 1839, s. 172. 3NF 5: 962 (1926). —
(I 1) -GLAS. [jfr fr. verre objectif] opt. = -lins. VetAH 1740, s. 441. LVetA IV. 4: 63 (1906, 1909). —
-LINS. opt. lins som användes ss. objektiv l. ingår ss. del i ett objektiv. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 51. Bergstrand Astr. 129 (1925). —
-MIKROMETER.
1) astr. astronomiskt mätinstrument bestående av ett slags refraktor med två i förhållande till varandra i sidled förskjutbara objektiv, som ge en dubbel bild av det betraktade föremålet. VetAH 1764, s. 7. Därs. 1799, s. 14.
-PRISMA. astr. prisma som placeras framför objektivet på en fotografisk refraktor. BtRiksdP 1890, 8Hufvudtit. s. 41. —
-SATS. fotogr. (i en gemensam infattning befintligt) antal särskilda linser avsedda att användas ss. objektiv. Roosval Schmidt 30 (1896). —
-SPEGEL. i vissa optiska instrument: spegel som användes ss. objektiv. Fock 1Fys. 349 (1854). 2NF 36: 42 (1923). —
(I 2) -VORDEN, p. adj. (†) förkroppsligad. En sådan menniska är det apokalyptiska Vilddjuret, Syndens incarnation, det från Gud affälliga lifvets objectiv-vordna idé. Stagnelius (SVS) 2: 139 (c. 1820). —
Spalt O 95 band 18, 1949