Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PROKLIS prωkli4s l. pro-, r.; best. -en. Anm. Stundom användes den nylat. formen proclisis. AntT X. 1: 93 (1887).
språkv. förhållandet att ett (i sht enstavigt) ord så nära ansluter sig till ett efterföljande (starkare betonat) ord att det förlorar sin egen accent (o. stundom hopskrives med det efterföljande ordet), proklitisk användning l. ställning; motsatt: enklis. Noreen VS 3: 36 (1905). En värklig proklis av kardinaltalen .. har jag .. icke kunnat iakttaga. Landsm. 1907, s. 12. —
Spalt P 2011 band 20, 1954